never an absolution
Joföratt.... min magisteruppsats blev ju inte godkänd.
Den blev väl godkänd.
Idag är det prick sex år sedan jag tog studenten, om min kropp hade varit lite bättre synkroniserad med mitt huvud hade jag befunnit mig i Eskilstuna och firat hela badrunten med Ica som var med när det begav sig för sex år sen.. och som fyller tjugofem idag... och som TAR EXAMEN FÖR SJUTUSAN BÖVLAR. Men vafan, jag hade öroninflammation när jag tog studenten så det fattas ju bara att jag vore frisk idag.
En bibliotekarie, en textdesigner. Två schletna envetna älmhultskor som kärvat och stretat och skrattat och hattat och hå.
Man hinner tänka ganska mycket om man är krank en försommarseftermiddag. Man hinner skärskåda sig själv, varje veck, varje flisa. Varje förbannad liten söm som man skulle vilja göra om, göra rätt. Om man kunde få jämna ut, släta till, svepa med handen över alla dessa skrynklor och kråkfötter om...
Men ändå. Någon snirklig rörelse som skedde i utkanten av hur universum helt slumpmässigt rörde vid en fras som ropade på en lukt krävde en känsla som (INSERT: helt valfritt orimliga mängder blomsterspråk) ur mitt innersta lockade fram en mycket, mycket gammal bitterljuv bekant; Never an absolution, det första spåret på soundtracket till filmen Titanic. Det där uttrycket som alltid har svävat över mig, den där evigheten som jag inte vet hur jag ska handskas med. Skit i det. Fine, jag har en hel garnison av gamla spöken som skallrar tänder i mina garderober, skranglar med järnkedjor och spelar kula med mina gamla mjölktänder. Fine, jag har ärr och knulor och skrot för fem livstider och tusen till, FINE, jag har varit harhjärtad och sjöbent och kobent och fölbent och och och jag har nästan dött, ja det är sant, det har hänt ibland att jag nästan har dött.
Nästan.
(Utrymme för att i några enkla kloka meningar försöka formulera känslan, av att vilja fokusera och lösa upp, se det, se mig, se snedtanden i leendet se kameran speglas i leendet som speglas i solglasögonen som leendet, leendet och vem sade att det måste vara undantaget? Det där är ju jag. Skrot-Majan, psykfallet, sistabarnet särbarnet underbarnet? Sure, om tre timmar kanske jag ligger uppklängd mot kaklet i min dusch och gråter en stund, men det där är jag.
Utifall att. Huruvida som tänkas vore att jag släntrar ner till ICA för att köpa mig lite snask och blir överkörd medelst tungt miljöfarligt fordon eftersom chaufförens systerdotters väninna just tog studenten och chauffören i telefon just blev ombedd att svänga höger för att lite diskret hämta upp chaufförens systerdotters väninnas buksvägerska som råkat få i sig lite för många påtårer ur bålskålen. Eller nåt.
Kom ihåg mig sådär.
Jag får aldrig förlåtelse, för jag behöver ingen förlåtelse.
Kom ihåg mig såhär. Det här är jag.
anden är villig men köttet svagt?
Jag är lite sne.
Det är ju själva fan liksom, att man ska gå och bli sjuk just när man vet i själen att man har hittat rätt, att om man bara kan klara av den här sluttampen, massiv förvisso, men sluttampen,
då behöver man aldrig irra mer.
Häromdan köpte jag ett pendlarkort för nätta 2300 spänn, sen fick jag sitta på golvet ända till Knivsta.
Men det kvittar. Jag tvivlar inte en sekund på att jag genom någon form av himmelsk instans såsom Görel, fått världens i särklass bästa praktikplats.
Det är ju själva fan liksom, att man ska gå och bli sjuk just när man vet i själen att man har hittat rätt, att om man bara kan klara av den här sluttampen, massiv förvisso, men sluttampen,
då behöver man aldrig irra mer.
Häromdan köpte jag ett pendlarkort för nätta 2300 spänn, sen fick jag sitta på golvet ända till Knivsta.
Men det kvittar. Jag tvivlar inte en sekund på att jag genom någon form av himmelsk instans såsom Görel, fått världens i särklass bästa praktikplats.
jag ska be att få meddela att
Det går alldeles utmärkt bra att skicka böcker och / eller kärleksbrev till mig.
Kristina Schön
Vaksalagatan 31 B
753 31 Uppsala
Tack Fanny.
birthday recap
Jomenvars. Igår blev jag stora damen och sådär och det firade jag med att hetsstäda hela förmiddagen. Sen kom Stina förbi med karl och katt, och födelsedagspresent #1: en ask After Eight! De beundrade lägenhet och släppte loss Frippe och sen tog vi ett samfälligt beslut att ta oss till Max och inmundiga mat. Jag tyckte att vi kunde ta hissen ner eftersom den ändå var uppe... det tyckte inte hissen. Den vägrade åka, så Stina tryckte till på någon liten spärr för att dörren skulle stänga sig ordentligt, och banne mig det gjorde den! Hissen rörde sig fortfarande inte, men vi var inlåsta, tre människor och en katt. Ja ba:
-- Nej vaihelvete! Ska jag fastna i en hiss på min tjufyraårsdag?
Vi slog oss ner på golvet och åt choklad, ringde efter hjälp och tog det rätt piano, även om vi naturligtvis blev sjukt kissnödiga, omedelbart. Men dörren öppnade sig igen efter tio minuter eller så, så då smet vi illa kvickt och i rena förskräckelse satte jag i mig ett helt veggiemål med dipsås.
Sen kom Balsam. Och jag fick paket! Present #2 var ett pocketboksfodral. Alltså, ett hemsytt pocketboksfodral med texten SARA LIDMAN på. Jag trodde jag skulle dåna redan då, sen öppnade jag paket #3 och hittade en urtjusig Magic Towel, en liten liten rulle stor som en snusdosa typ som innehåller en handduk som blir stor när man blöter den. En dödskallehandduk! Present #4 blir jag typ tårögd bara av att titta på, en sjukt vacker tavla med mig på, looking bloody good dessutom!
Jag och frugan hårdgosade lite, sen gick hon och hämtade Tobias och vi började skära gurka och blanda dipp och sånt därn husmoderligt. Tobias hade iaf med sig present #5 som blev väldigt uppskattad runt midnatt - glass!
När jag satt Tobias i arbete med att mosa halvmogen avokado hörde jag ett rykte om att det skulle finnas booty på stationen tio i sex, så jag flanerade dit och hittade två polska campare som hette Marcus och P.A. Jag tyckte att det var en behjärtansvärd gärning att ta med dem hem, och då fick jag ännu mer paket! Först ut var #6 som egentligen var förpackningen, en vansinnigt söt liten kasse som jag ska vårda ömt. I den fanns present #7, en påse wasabibönor och #8, en... ja.. det är en liten kattfigur i guld som ska ge lycka och pengar, man sätter ett batteri i rumpan på den och tejpar fast en liten pappersremsa med kinesiska/japanska tecken som jag inte har en suck om vad de betyder och så vippar man igång armen, så står den där och vinkar ihärdigt och när jag skulle lägga mig var jag tvungen att lägga den ner så den blev stilla, annars hade jag fan inte kunnat somna. Påsen innehöll också present #9 och #10 - en lyckokaka med texten "You'll be much happier if you are given a chance to correct your blunder" samt ett kort med ganska läskigt motiv, en knubbig skrikande bäbis som spillt ut sin mjölk och blir attackerad av hundvalpar med otäcka ögon.
Sen var det galej! Jag hade bullat upp som en annan husmor med chips och ostbågar och allt försvann. Tobias gick och hämtade sin vän Lisa, och framåt kvällen när chipsen var alldeles slut och vi hade fått karva upp mer morötter att dippa i yoghurt, kom Samuel och Hanna. Av Hanna fick jag present #11, en kaka mörk choklad med hallon - hela festen delade systerligt på den förutom jag egentligen för jag var så mätt - samt en lakritsstång som just nu sitter monterad på det makalösa konstverket som P.A. i den mest gudomliga inspiration började tejpa ihop senare under kvällen. Ja, det gör limefrukten som följde med som färggrann dekoration i godispåsen också. Jag tänkte försöka ta loss den och pressa över min sista avokado sen.
Jag fick en bonuspresent också, #12, när det vita vinet tagit slut och P.A. plockade ut bagen ur boxen, blåste upp den till en liten kudde och Balsam ritade om den till en silvrig Spunge-Bob Squarepants!
Samuel tjuvhöll på sin present ett tag men vid det laget var jag ganska radar och vi dansade fempersonstryckare - svettigt men mycket mysigt - och attackgosade tre och tre i sängen. Han klämde fram paket #13 just innan han skulle gå dock, en liten blå glasdelfin som jag blev omedelbart och huvudstupa förälskad i.
När nästan hela festen, utom översovarna Marcus och P.A. hade börjat tänka på refrängen dök Peter upp från sin lagfest och jag fick ÄNDÅ mera tryckare, fotmassage och hårpill. Till slut var jag helt utmattad av lycka och klockan var väl... eh.. tre? Då skickade vi hem Peter, bäddade ner P.A. på madrassen och kröp till kojs! Marcus snarkade ganska charmigt i mitt öra och var en helt makalös sängnazi, jag fick ligga på kanten i min egen säng, skandalöst!
Idag vaknade jag som vanligt ohållbart tidigt med mystiskt ont i foten, tillredde bakisfrukost på överbliven pasta, fetaost och salladsdressing, och sen gick jag runt här och såg inte-så-dekorativ ut medan P.A. och Marcus diskade precis allt!
Nu tror jag att jag ska dö en smula, i min säng.
Twenty-four, not so bored!
-- Nej vaihelvete! Ska jag fastna i en hiss på min tjufyraårsdag?
Vi slog oss ner på golvet och åt choklad, ringde efter hjälp och tog det rätt piano, även om vi naturligtvis blev sjukt kissnödiga, omedelbart. Men dörren öppnade sig igen efter tio minuter eller så, så då smet vi illa kvickt och i rena förskräckelse satte jag i mig ett helt veggiemål med dipsås.
Sen kom Balsam. Och jag fick paket! Present #2 var ett pocketboksfodral. Alltså, ett hemsytt pocketboksfodral med texten SARA LIDMAN på. Jag trodde jag skulle dåna redan då, sen öppnade jag paket #3 och hittade en urtjusig Magic Towel, en liten liten rulle stor som en snusdosa typ som innehåller en handduk som blir stor när man blöter den. En dödskallehandduk! Present #4 blir jag typ tårögd bara av att titta på, en sjukt vacker tavla med mig på, looking bloody good dessutom!
Jag och frugan hårdgosade lite, sen gick hon och hämtade Tobias och vi började skära gurka och blanda dipp och sånt därn husmoderligt. Tobias hade iaf med sig present #5 som blev väldigt uppskattad runt midnatt - glass!
När jag satt Tobias i arbete med att mosa halvmogen avokado hörde jag ett rykte om att det skulle finnas booty på stationen tio i sex, så jag flanerade dit och hittade två polska campare som hette Marcus och P.A. Jag tyckte att det var en behjärtansvärd gärning att ta med dem hem, och då fick jag ännu mer paket! Först ut var #6 som egentligen var förpackningen, en vansinnigt söt liten kasse som jag ska vårda ömt. I den fanns present #7, en påse wasabibönor och #8, en... ja.. det är en liten kattfigur i guld som ska ge lycka och pengar, man sätter ett batteri i rumpan på den och tejpar fast en liten pappersremsa med kinesiska/japanska tecken som jag inte har en suck om vad de betyder och så vippar man igång armen, så står den där och vinkar ihärdigt och när jag skulle lägga mig var jag tvungen att lägga den ner så den blev stilla, annars hade jag fan inte kunnat somna. Påsen innehöll också present #9 och #10 - en lyckokaka med texten "You'll be much happier if you are given a chance to correct your blunder" samt ett kort med ganska läskigt motiv, en knubbig skrikande bäbis som spillt ut sin mjölk och blir attackerad av hundvalpar med otäcka ögon.
Sen var det galej! Jag hade bullat upp som en annan husmor med chips och ostbågar och allt försvann. Tobias gick och hämtade sin vän Lisa, och framåt kvällen när chipsen var alldeles slut och vi hade fått karva upp mer morötter att dippa i yoghurt, kom Samuel och Hanna. Av Hanna fick jag present #11, en kaka mörk choklad med hallon - hela festen delade systerligt på den förutom jag egentligen för jag var så mätt - samt en lakritsstång som just nu sitter monterad på det makalösa konstverket som P.A. i den mest gudomliga inspiration började tejpa ihop senare under kvällen. Ja, det gör limefrukten som följde med som färggrann dekoration i godispåsen också. Jag tänkte försöka ta loss den och pressa över min sista avokado sen.
Jag fick en bonuspresent också, #12, när det vita vinet tagit slut och P.A. plockade ut bagen ur boxen, blåste upp den till en liten kudde och Balsam ritade om den till en silvrig Spunge-Bob Squarepants!
Samuel tjuvhöll på sin present ett tag men vid det laget var jag ganska radar och vi dansade fempersonstryckare - svettigt men mycket mysigt - och attackgosade tre och tre i sängen. Han klämde fram paket #13 just innan han skulle gå dock, en liten blå glasdelfin som jag blev omedelbart och huvudstupa förälskad i.
När nästan hela festen, utom översovarna Marcus och P.A. hade börjat tänka på refrängen dök Peter upp från sin lagfest och jag fick ÄNDÅ mera tryckare, fotmassage och hårpill. Till slut var jag helt utmattad av lycka och klockan var väl... eh.. tre? Då skickade vi hem Peter, bäddade ner P.A. på madrassen och kröp till kojs! Marcus snarkade ganska charmigt i mitt öra och var en helt makalös sängnazi, jag fick ligga på kanten i min egen säng, skandalöst!
Idag vaknade jag som vanligt ohållbart tidigt med mystiskt ont i foten, tillredde bakisfrukost på överbliven pasta, fetaost och salladsdressing, och sen gick jag runt här och såg inte-så-dekorativ ut medan P.A. och Marcus diskade precis allt!
Nu tror jag att jag ska dö en smula, i min säng.
Twenty-four, not so bored!
mina damer och herrar detta är en INBJUDAN
Om lördag den tjugotredje september blir det födelsedagsfestligheter här i min enkelt tjusiga / tjusigt enkla boning. Jag tänkte mig att det skulle gå bra att börja droppa in kring 17.00 - inresande från Stockholm får gärna samordna sig i klunga, men stationen är nära på om hörnet så det är bare å ring så kommer jag och möter. Uppsalabor som inte vet var i Uppsala jag bor, än, kan också slå en pling så lovar jag att förklara å det noggrannaste och släppa in er genom porten med min flådiga knapp.
På plats kommer att finnas SNACKS (jag avskyr det ordet men just nu är det särdeles lämpligt) samt en bag-in-box med vin, lite annat snälldricka samt ett tjugofyraårsfödelsedagsbarn med öppna famnen.
Medtages göres med förmån övrigt alkoholhaltigt som önskas intagas, skivor / USB-minne om man vill göra anspråk på att vara DJ, samt öppna kramvänliga armar och mycket kärlek. Om du heter Marcus får du gärna ta med min prickiga blus också. Och glöm för tusan inte kameran, nån utav er!
Det går för sig att välja att antingen titta förbi en stund och nalla vin och gott, eller att göra helkväll med tillhörande natt. Men säg gärna till i förväg, i synnerhet ni som behöver säng och snuttefilt. Och kom vetja, kom!
På plats kommer att finnas SNACKS (jag avskyr det ordet men just nu är det särdeles lämpligt) samt en bag-in-box med vin, lite annat snälldricka samt ett tjugofyraårsfödelsedagsbarn med öppna famnen.
Medtages göres med förmån övrigt alkoholhaltigt som önskas intagas, skivor / USB-minne om man vill göra anspråk på att vara DJ, samt öppna kramvänliga armar och mycket kärlek. Om du heter Marcus får du gärna ta med min prickiga blus också. Och glöm för tusan inte kameran, nån utav er!
Det går för sig att välja att antingen titta förbi en stund och nalla vin och gott, eller att göra helkväll med tillhörande natt. Men säg gärna till i förväg, i synnerhet ni som behöver säng och snuttefilt. Och kom vetja, kom!
idag är det TVÅ veckor till min födelsedag javars
Igår, en vecka in på terminen, fick jag äntligen tillbaka skolglädjen.
För jag ÄLSKAR att hänga med näsan över en bok.
Och jag ÄLSKAR att förstå världens alla sammanhang (eller diskurser, om vi nu ska gå den vägen).
Och jag ÄLSKAR att "dra ner byxorna" på alla världens dolda agendor, som Per uttryckte det på sitt mjuka dalmål som gör att man blir alldeles varm och vill krama honom.
Det var bara lite svårt att komma igång. Allt var torrt som fnöske och kravfyllt och ångestladdat så att.
Men oh herre, språkteori och diskursanalys och att blottlägga världen genom lingvistik, Wittgenstein, Foucault, det är tammefan porr!
Nu fattas mig bara en studiekammare med enorma bokhyllor i mahogny, gamla inbundna böcker som man kan snusa försiktigt på, en läspulpet med en liten lampa, en stor fåtölj och en teservis i silver, samt betald fritid 24/7.
Ni fixar va?
För jag ÄLSKAR att hänga med näsan över en bok.
Och jag ÄLSKAR att förstå världens alla sammanhang (eller diskurser, om vi nu ska gå den vägen).
Och jag ÄLSKAR att "dra ner byxorna" på alla världens dolda agendor, som Per uttryckte det på sitt mjuka dalmål som gör att man blir alldeles varm och vill krama honom.
Det var bara lite svårt att komma igång. Allt var torrt som fnöske och kravfyllt och ångestladdat så att.
Men oh herre, språkteori och diskursanalys och att blottlägga världen genom lingvistik, Wittgenstein, Foucault, det är tammefan porr!
Nu fattas mig bara en studiekammare med enorma bokhyllor i mahogny, gamla inbundna böcker som man kan snusa försiktigt på, en läspulpet med en liten lampa, en stor fåtölj och en teservis i silver, samt betald fritid 24/7.
Ni fixar va?
han är en liiiiiiiten luffarpojke
När jag var barn var det dansband som gällde i bilen när vi skulle åka nånstans. Mamma brukade spela in från Svensktoppen och.. eh.. vahettere.. Ring så spelar vi och det tredje som gick om lördagkvällarna och som jag inte minns namnet på. Således kan jag en mängd gamla godingar utantill, de har liksom nötts in i ryggmärgen under närmast tortyrliknande former. Leende guldbruna ögon... De sista ljuva åren...
Somliga avskydde jag. Somliga gick ner med lite socker på. Men somliga, somliga älskade jag. Som till exempel den gamla dängan om en värnplikt i Karlborg... där "ibland så fick vi kött, utav en gammal mager ko som av bekymmer dött" (om någon minns vad den heter, snälla, var så rar och säg!).
Det var också via mammas kassettband som jag först stiftade bekantskap med Dan Andersson och grät bittert när Sizzi fick skottet genom flåsande lunga.
Men allramest tyckte jag om Luffarpojken. Gråtmild, sorglig och catchy. Jag ville lyssna på den igen och igen. Jag diktade upp hela historier kring den, som jag nu också gjorde med allt annat.
Och om somrarna, när mamma stod på lasset och langade höbalar, satt jag inne i traktorn bakom pappa, svettades och låtsades att pressen var en stor kaninmamma och de små mojängerna som matade in höet kaninungarna som hela tiden måste mata henne. Jag gjorde bulteribulteribock på pappas rygg och sjöng, illfalskt och skarvande eftersom jag inte kom ihåg hela texten:
Åh en liten pojke, så vilsen i sin värld
han aldrig fått den kärlek, som han om nån är värd
han är en liiiiiten luffarpojke, som söker livets svar
och han ber en bön till Herren, vem är hans mor och far
-torkar sig diskret i ögonen-
Sedermera blev även jag stor nog att tråka hö utan att bli knockad av flygande balar. Men jag sjöng för full hals då också.
Somliga avskydde jag. Somliga gick ner med lite socker på. Men somliga, somliga älskade jag. Som till exempel den gamla dängan om en värnplikt i Karlborg... där "ibland så fick vi kött, utav en gammal mager ko som av bekymmer dött" (om någon minns vad den heter, snälla, var så rar och säg!).
Det var också via mammas kassettband som jag först stiftade bekantskap med Dan Andersson och grät bittert när Sizzi fick skottet genom flåsande lunga.
Men allramest tyckte jag om Luffarpojken. Gråtmild, sorglig och catchy. Jag ville lyssna på den igen och igen. Jag diktade upp hela historier kring den, som jag nu också gjorde med allt annat.
Och om somrarna, när mamma stod på lasset och langade höbalar, satt jag inne i traktorn bakom pappa, svettades och låtsades att pressen var en stor kaninmamma och de små mojängerna som matade in höet kaninungarna som hela tiden måste mata henne. Jag gjorde bulteribulteribock på pappas rygg och sjöng, illfalskt och skarvande eftersom jag inte kom ihåg hela texten:
Åh en liten pojke, så vilsen i sin värld
han aldrig fått den kärlek, som han om nån är värd
han är en liiiiiten luffarpojke, som söker livets svar
och han ber en bön till Herren, vem är hans mor och far
-torkar sig diskret i ögonen-
Sedermera blev även jag stor nog att tråka hö utan att bli knockad av flygande balar. Men jag sjöng för full hals då också.
fryst kyckling lever i pompa och ståt
Alltså dessa moderna relationsformer.
För en liten stund sedan, innan jag lade i tvätten, läste jag på en sida på Helgon.net:
Civilstatus - Upptagen - Med min älsklings kille
Bigami? Seriöst menad otrohet? Är det inte lite nittiotal med trekant?
Lingvistligist halleluja!
För en liten stund sedan, innan jag lade i tvätten, läste jag på en sida på Helgon.net:
Civilstatus - Upptagen - Med min älsklings kille
Bigami? Seriöst menad otrohet? Är det inte lite nittiotal med trekant?
Lingvistligist halleluja!
grötrecept, tack
Efter ett års skyggande i mitt korridorsrum har jag alltså fått lägenhet. Blivit med egen kokvrå igen, inom mina egna trygga väggar, och en förbaskat fin kokvrå också! Det är rentav att jag fått tillbaka en smula matglädje. Inte matlust, tyvärr, men känslan av att jag vill laga till nåt (och inte bara bränna mina slantar på vegetarisk sushi nere på hörnan oh mein gott!).
Fast mest av allt vill jag äta havregrynsgröt till frukost. Eller middag. Eller kvällsmat. Nu när jag lugnt kan röra ihop den och diska kastrullen när jag känner för det.
Alltså ber jag igen: ge mig era allra bästa recept på hur man piffar upp den! Alltså saker man lägger i gröten när man KOKAR den, kryddor och grejer. Eftertillbehör i form av mjölk, skivad banan och äppelmos klarar jag alldeles utmärkt på egen hand.
Och inga russin, någonstans, någonsin, tack.
Fast mest av allt vill jag äta havregrynsgröt till frukost. Eller middag. Eller kvällsmat. Nu när jag lugnt kan röra ihop den och diska kastrullen när jag känner för det.
Alltså ber jag igen: ge mig era allra bästa recept på hur man piffar upp den! Alltså saker man lägger i gröten när man KOKAR den, kryddor och grejer. Eftertillbehör i form av mjölk, skivad banan och äppelmos klarar jag alldeles utmärkt på egen hand.
Och inga russin, någonstans, någonsin, tack.
vi börjar med hammare och tång för det sätter världen igång!
Min nya lägenhet börjar bli rasande tjusig. Fast med en hel fönstervägg i västerläge blir det också rasande varmt. Igår morse hade jag något liknande frossa och yrade hela morgonen, medan käramor städade ur hela korridorsrummet. Sen gick vi på stan (eller byn som mamma sade i morse, småstadsmor som hon nu är) och handlade. Och oj vad vi handlade. Hur mycket saker man än skaffar sig (och sedan svär och gormar över när man ska flytta) verkar det alltid behövas något mer. En uppblåsbar luftmadrass till exempel, så att jag nu kan ha åtminstone tre personer på övernattning. Hammare och tång, en ny telefonkabel, fleecefilt, gardinvepor som mamman ska sy till i detta nu, små glas, och nya lakan, nya satinlakan rentav som jag ska få till födelsedagspresent (hon har gömt dem i ett av elementskåpen tills vidare). Gud ske pris för rea på Hemtex!
När mamma har fått sin mozzarellapizza (kan ni begripa att hon måste äta hela tiden?) ska vi äta efterrätt med färska hallon, glass och grädde. Hallon skulle vi egentligen ätit igår redan men någon glömde kassen på torget när hon hade handen full av plommon. Den som styckar efter gapet eller hur var det nu...
Kom och hälsa på! Och om du behöver en tillfällig bostad i Uppsala finns det ett korridorsrum på Kantorn till övers en månad. Jag har en 140-säng i förrådet också!
När mamma har fått sin mozzarellapizza (kan ni begripa att hon måste äta hela tiden?) ska vi äta efterrätt med färska hallon, glass och grädde. Hallon skulle vi egentligen ätit igår redan men någon glömde kassen på torget när hon hade handen full av plommon. Den som styckar efter gapet eller hur var det nu...
Kom och hälsa på! Och om du behöver en tillfällig bostad i Uppsala finns det ett korridorsrum på Kantorn till övers en månad. Jag har en 140-säng i förrådet också!
dobeedooto-do-list
Häromdagen var jag i glädjerus, skrålande skriande skitlycklig. Jag försökte således posta ett skrålande skriande skitlyckligt blogginlägg, varpå datorn hängde sig i slutmeningen. Det om detta.
Jag är emellertid fortfarande en glad glad skit, tack vare detta:
Nu har jag således att göra:
12 nånting - gå till apoteket och hoppas att medicinrullen redan är levererad
13.00 - stega in på Studentstadens kontor och säga upp korridorsrummet, shanghaia bort det till den första augusti och kräva omtapetseringen som skulle gjorts för ett år sedan (så att jag slipper bry mig om eventuella hål i väggen jag har gjort)
därefter - äntligen hämta ut min rulle med undervattensbilder och se om det blev nåt alls
14.30 - stega in på Uppsalahems kontor och skriva kontrakt på min nya snuskigt fräscha (förlåt antitesen) LÄGENHET som ligger vid hörnet av Vaksalatorg och just det, är en LÄGENHET (med el och rubbet inkluderat, dessutom)
därefter - åka hem, diska, packa saker för Smålandsresa där jag inte alls glömmer Nathanaels USB-kabel eller mitt julkort från Italien som jag efter ett och ett halvt år ännu inte fått översatt
samt - beställa adressändring, höra med Upunet om det krävs något särskilt för flyttning av Internetkonto, uhm, vänta nu, något mer måste det ha varit!
Det enda som jag riktigt sörjer över i allt detta omtumlande stökeri är att min lilla bräckliga morfar tynar bort på lasarettet med brutet lårben.
Jag är emellertid fortfarande en glad glad skit, tack vare detta:
Nu har jag således att göra:
12 nånting - gå till apoteket och hoppas att medicinrullen redan är levererad
13.00 - stega in på Studentstadens kontor och säga upp korridorsrummet, shanghaia bort det till den första augusti och kräva omtapetseringen som skulle gjorts för ett år sedan (så att jag slipper bry mig om eventuella hål i väggen jag har gjort)
därefter - äntligen hämta ut min rulle med undervattensbilder och se om det blev nåt alls
14.30 - stega in på Uppsalahems kontor och skriva kontrakt på min nya snuskigt fräscha (förlåt antitesen) LÄGENHET som ligger vid hörnet av Vaksalatorg och just det, är en LÄGENHET (med el och rubbet inkluderat, dessutom)
därefter - åka hem, diska, packa saker för Smålandsresa där jag inte alls glömmer Nathanaels USB-kabel eller mitt julkort från Italien som jag efter ett och ett halvt år ännu inte fått översatt
samt - beställa adressändring, höra med Upunet om det krävs något särskilt för flyttning av Internetkonto, uhm, vänta nu, något mer måste det ha varit!
Det enda som jag riktigt sörjer över i allt detta omtumlande stökeri är att min lilla bräckliga morfar tynar bort på lasarettet med brutet lårben.
nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer
När jag var barn var midsommaraftnar, liksom juldanser, ett knepigt bestyr. Såsom goda samhällsmedborgare gick vi till Bråthults Bygdegård eller Nyvärmanshulta Backe och deltog i festligheterna som hurtbullarna i Viljan hade anordnat. Och jag tyckte allt att det var rysligt roligt att vara liten groda och farmors lilla kråka. Problemet var det att jag också var förfärligt blyg. Jag kunde helt enkelt inte dansa ringdans om jag inte fick lov att hålla någon jag kände väl i båda händerna. Mamma tog högern, såklart, men vänsterhanden var kusligt utsatt. Storebröderna var nämligen inte mycket för det där med att yra runt en prålig stång och pappa, ja pappa var ju spelman. Han stod i mitten med fiolen och kunde bara undantagsvis hålla i lillan.
Sist jag dansade ringdans var jag vederbörligen på lyset efter lussesittning på Kåren i Västerås. Förr eller senare kommer det väl bli lockande igen. Man går ju i cirklar, runt runt och tillbaka.
Så gryr midsommardagen i requiem över en rasande rolig midsommarafton. Som jag sade, vi gjorde precis som vi själva ville, vilket hade till följd att det enda på bordet som hade något gemensamt med traditionerna var ett paket gräddfil. Vi tillverkade egna turkisk-peppar-shots som blev fantastiskt vällyckade, vi smoochade efter maten och lyssnade på Vem ska trösta Knyttet, vi gick en sväng till macken och köpte juice när ösregnet upphört och så avslutade vi kvällen med en must-see: Killer Klowns from Outer Space!
Idag är det soligt. Tills vidare. Jag ska dejta kvinnorna i mitt liv, och antagligen se på fotboll hemma hos Mor Karam i Jakobsberg.
Nu önskar jag bara att jag inte hade ätit upp ALL guacamole igårnatt, efter filmen. Äsch.
Sist jag dansade ringdans var jag vederbörligen på lyset efter lussesittning på Kåren i Västerås. Förr eller senare kommer det väl bli lockande igen. Man går ju i cirklar, runt runt och tillbaka.
Så gryr midsommardagen i requiem över en rasande rolig midsommarafton. Som jag sade, vi gjorde precis som vi själva ville, vilket hade till följd att det enda på bordet som hade något gemensamt med traditionerna var ett paket gräddfil. Vi tillverkade egna turkisk-peppar-shots som blev fantastiskt vällyckade, vi smoochade efter maten och lyssnade på Vem ska trösta Knyttet, vi gick en sväng till macken och köpte juice när ösregnet upphört och så avslutade vi kvällen med en must-see: Killer Klowns from Outer Space!
Idag är det soligt. Tills vidare. Jag ska dejta kvinnorna i mitt liv, och antagligen se på fotboll hemma hos Mor Karam i Jakobsberg.
Nu önskar jag bara att jag inte hade ätit upp ALL guacamole igårnatt, efter filmen. Äsch.
katt för sin hatt
Jag gör en Stina fast med hela skopan, och fjädrar mig i stolthet. Jag är bäst!
Till hösten ska jag problemformulera och sätta upp mål på alla tänkbara vis. Men höst är höst, här är sommar, jag har packat spriten* och jag och Nathanael ska fira midsommar precis som vi själva vill. Det är bäddat för succé, som vanligt. Owwa rinky-tinky-tinky...
Till hösten ska jag problemformulera och sätta upp mål på alla tänkbara vis. Men höst är höst, här är sommar, jag har packat spriten* och jag och Nathanael ska fira midsommar precis som vi själva vill. Det är bäddat för succé, som vanligt. Owwa rinky-tinky-tinky...
*Spriten ja. För att införskaffa den vadade jag genom ett gudvaremignådig-skyfall med en gigantisk mjukistoffla i väskan. Men det är nu en annan historia.
stopp; vi backar bandet
Såhär livat var det på Haganässkolans leriga fotbollsplan den åttonde juni 2001, minsann.
Titta så liten! Titta så oskuldsfull! Titta så sprudlande glad (och framtung)!
Titta så liten! Titta så oskuldsfull! Titta så sprudlande glad (och framtung)!
lasciate ogne speranza, voi ch'intrate; or die
Vergilius fick inte leda Dante in i Paradiset, emedan han var hedning.
Men jag litar fullt och fast på att Wergelius med stadig hand (och eventuellt musarm) skall ledsaga mig till PHP-himlen där kattungar aldrig någonsin blir stora, där det aldrig fattas en måsvinge och en variabel är en gudomligt skön möbel utformad för att sippa vin i.
Hail Bertil.
Men jag litar fullt och fast på att Wergelius med stadig hand (och eventuellt musarm) skall ledsaga mig till PHP-himlen där kattungar aldrig någonsin blir stora, där det aldrig fattas en måsvinge och en variabel är en gudomligt skön möbel utformad för att sippa vin i.
Hail Bertil.
överlevnaden av en särskild vetenskaplig livsform
Therefore, the survival of a certain scientific life-form depends to a great extent on how effectively its supporters can convince a a sufficient number of influential individuals and groups of its usefulness.
[K. Tuominen, ur "User-centered discourse: an analysis of the subject positions of the user and the librarian", Library Quarterly, Issue 67 (4), 1997, s 353]
Läs denna urtjusiga mening ur sitt sammanhang (jag har redan varit behjälplig med den saken) och kontemplera hur många finfina tolkningar man kan göra av den. Bara begreppet, scientific life-form; jag får gåshud!
Läs denna urtjusiga mening i sitt sammanhang och fatte ingenting. Åtminstone inte första gången. Eller andra. Kanske tredje.
Idag besökte vi KB. Så kallat s-t-u-d-i-e-b-e-s-ö-k. Jag gillar VIP-känslan av att gå genom personalkvarteren, kakorna var förträffligt goda och jag skulle kunna försvinna spårlöst på plan 01, 40 meter under jorden, där den gamla samlingen förvaras. Hör ni inte av mig på en månad eller så kan ni säkert räkna med att jag har hackat mig in och krupit ihop i någon hylla med en stor, tjock (tjor, stock?) bok i famnen. Klapp klapp. Sniff sniff. Oh salighet, förgängliga himmelrike osv.
Föreläsningarna om LIBRIS och BUS kunde jag nu varit utan. Stureplans-bratsen likaså.
Inatt sov jag på en cirka fem centimeter tjock bäddmadrass, på golvet. Nathanael har feber. Det var som att dela 105 cm säng med en liten klängig, hostande spis. I mitt fall innebär det ingen sömn överhuvudtaget. Tyvärr blev det rätt klent med det på golvet också, jag har liksom tappat vadderingshullet och hur jag än vänder och vrider mig är det något vasst som skaver i golvet.
Således är jag mycket trött. Men varm, javars. Och nu har jag en mycket mjuk och bred säng till mitt ensamma förfogande, liksom två täcken, tre kuddar och min xbox, med vilken jag planerar bröllop å det snaraste.
pollenchock, solkupp och blomskandal!
Det hinner nätt och jämnt bli vår förrän det plötsligt är snudd på sommar. Här går det undan, ingen tid att förlora. Vitsipporna blommar ursinnigt över hela Haga, samtidigt som jag går i linne och trekvartsbyxor. Det spirar i träden. Det spritter i spirorna. Det skålas i spriten.
Inte att jag klagar. Just den här skarven är en av de mest förtjusande. När man tjatar på sin lärare att hålla seminariet på gräsplätten utanför, väl vetande om att det inte går för sig, men ändå, det fina i att få tjata. Få längta ut.
De senaste skoldagarna har jag promenerat hem. Skam sägandes får Rosamunda fortfarande stå och rosta, jag känner mig vinglig och benskör och tar bussen ner. Men hem går jag, en halvtimmes promenad från Engelska Parken till Kantorn, svettigt men uppfriskande. Längsmed ån, kantad av folk, jag blir närapå skygg och kommer på mig själv med att önska att det vore lite kyligare, så att jag slapp dem. Hädelse, kanske.
Och nu kommer de fram. Kubbspelen. Från de enklaste till riktigt tjusiga, med krona på kungen. Flugan förrom åren, nu lika självskriven som engångsgrill och Sofiero.
Pff. Som om det vore något nytt, ens när det var nytt, för flera år sedan.
När jag var ett litet yngel på 4H-läger i Såganäs spelade vi minsann kubb. På riktigt. Varje unge ombads taga med sig en stadig vedklabb hemifrån.
Vi sysslade även med uppbyggliga aktiviteter såsom att kasta stövel och identifiera blommor. Paddla kanot, lika envetet skräckinjagande varenda gång vi skulle till att korsa Såganässjön med sin blåst och sina strömmar. Och så bada lite, liksom av trots mot Smålandssjöarnas iskalla, järnmalmsslammiga vatten.
Ack, den barndomen, den barndomen.
Nu får man spendera maj med att koda databasformulär och läsa ruskiga seminarietexter.
Men så en enstaka lördag när man släpper allt, emottager en mer än lovligt försenad men mycket vacker julklapp, och ger sig av för att äta tre kulor lyxglass och promenera backe upp och backe ner i Hagaparken, så att man om söndagen knappt kan röra foten utan att kvida.
Jomen. Det ska kännas att det våras.
Inte att jag klagar. Just den här skarven är en av de mest förtjusande. När man tjatar på sin lärare att hålla seminariet på gräsplätten utanför, väl vetande om att det inte går för sig, men ändå, det fina i att få tjata. Få längta ut.
De senaste skoldagarna har jag promenerat hem. Skam sägandes får Rosamunda fortfarande stå och rosta, jag känner mig vinglig och benskör och tar bussen ner. Men hem går jag, en halvtimmes promenad från Engelska Parken till Kantorn, svettigt men uppfriskande. Längsmed ån, kantad av folk, jag blir närapå skygg och kommer på mig själv med att önska att det vore lite kyligare, så att jag slapp dem. Hädelse, kanske.
Och nu kommer de fram. Kubbspelen. Från de enklaste till riktigt tjusiga, med krona på kungen. Flugan förrom åren, nu lika självskriven som engångsgrill och Sofiero.
Pff. Som om det vore något nytt, ens när det var nytt, för flera år sedan.
När jag var ett litet yngel på 4H-läger i Såganäs spelade vi minsann kubb. På riktigt. Varje unge ombads taga med sig en stadig vedklabb hemifrån.
Vi sysslade även med uppbyggliga aktiviteter såsom att kasta stövel och identifiera blommor. Paddla kanot, lika envetet skräckinjagande varenda gång vi skulle till att korsa Såganässjön med sin blåst och sina strömmar. Och så bada lite, liksom av trots mot Smålandssjöarnas iskalla, järnmalmsslammiga vatten.
Ack, den barndomen, den barndomen.
Nu får man spendera maj med att koda databasformulär och läsa ruskiga seminarietexter.
Men så en enstaka lördag när man släpper allt, emottager en mer än lovligt försenad men mycket vacker julklapp, och ger sig av för att äta tre kulor lyxglass och promenera backe upp och backe ner i Hagaparken, så att man om söndagen knappt kan röra foten utan att kvida.
Jomen. Det ska kännas att det våras.
å nu blire middagstipset govänner
Ahum. Klockan sex kommer Stina hit med vinet i högsta hugg, och då är det tänkt att mitt rum ska vara inte bara beboeligt utan riktigt presentabelt och mysigt, och jag hade dessutom planerat att ha förberett maten så att det bara är att svepa in i ugnen. På fem timmar måste jag alltså hårdstäda och handla. Jag hade kunnat vara halvvägs till bjudfint om jag inte hade ägnat de senaste timmarna åt att spela dataspel istället... ahum.
Er andra tänkte jag bjussa på ett recept. Ett av världens bästa recept faktiskt, på mammans bästa bjudmat. På tjugotre år och sju månader har jag ännu inte träffat en människa som inte tagit om och skrapat rent. Nämnas bör att mamman, som varit vegetarian sen -74 eller däromkring, har charmat horder av inbitna köttätare med rätten ifråga. Jag också för den delen. I Västerås fick jag oräkneliga carnivoriska flygarpojkar på fall med rislåda och blåbärspaj och viftande ögonfransar. Så, något improviserat, ur minnet:
Mamma Schöns rislåda formerly known as Evas låda, ca 4 personer
råris, det går bra med snabbkokarvarianten om man inte vill vänta trekvart
ärtor, majs och paprika
svamp
1 burk sparris
1 citron
2,5 dl grädde av något slag, men inte matlagningsgrädde
2 dl creme fraiche
riven ost
kryddor
Gör sisåhär:
Koka lämplig mängd råris utifrån hur många personer som ska kalasa på anrättningen. Bred ut riset i en ugnsfast form. Lägg på svampen, stekt om den var färsk eller djupfryst, burksvamp kan man lägga på direkt. Bred ut ärtor-majs-och-paprika-blandningen ovanpå, den behöver inte tina först. Vispa grädden ganska tjock (just därför du INTE ska använda matlagningsgrädde, jag har provat) och rör ner creme fraichen. Krydda med örtsalt och citronpeppar. Smaka. Jag lovar, det är en av de godaste blandningar mänskligheten kan frambringa. Bred gräddblandningen över allt i formen, och lägg sparrisen ovanpå. Pressa citronen över lådan. Strö över osten. Låt lådan svettas i 225 grader tills osten är sådär fingratinerad och solbränd. Ät. Om det blir nåt över, skatta dig lycklig, det är minst lika gott dagen efter. Men räkna inte med rester.
Shit, nu blev jag hungrig. Dags att rycka upp sig, med andra ord. Och genomsöka matarsenalen.
Er andra tänkte jag bjussa på ett recept. Ett av världens bästa recept faktiskt, på mammans bästa bjudmat. På tjugotre år och sju månader har jag ännu inte träffat en människa som inte tagit om och skrapat rent. Nämnas bör att mamman, som varit vegetarian sen -74 eller däromkring, har charmat horder av inbitna köttätare med rätten ifråga. Jag också för den delen. I Västerås fick jag oräkneliga carnivoriska flygarpojkar på fall med rislåda och blåbärspaj och viftande ögonfransar. Så, något improviserat, ur minnet:
Mamma Schöns rislåda formerly known as Evas låda, ca 4 personer
råris, det går bra med snabbkokarvarianten om man inte vill vänta trekvart
ärtor, majs och paprika
svamp
1 burk sparris
1 citron
2,5 dl grädde av något slag, men inte matlagningsgrädde
2 dl creme fraiche
riven ost
kryddor
Gör sisåhär:
Koka lämplig mängd råris utifrån hur många personer som ska kalasa på anrättningen. Bred ut riset i en ugnsfast form. Lägg på svampen, stekt om den var färsk eller djupfryst, burksvamp kan man lägga på direkt. Bred ut ärtor-majs-och-paprika-blandningen ovanpå, den behöver inte tina först. Vispa grädden ganska tjock (just därför du INTE ska använda matlagningsgrädde, jag har provat) och rör ner creme fraichen. Krydda med örtsalt och citronpeppar. Smaka. Jag lovar, det är en av de godaste blandningar mänskligheten kan frambringa. Bred gräddblandningen över allt i formen, och lägg sparrisen ovanpå. Pressa citronen över lådan. Strö över osten. Låt lådan svettas i 225 grader tills osten är sådär fingratinerad och solbränd. Ät. Om det blir nåt över, skatta dig lycklig, det är minst lika gott dagen efter. Men räkna inte med rester.
Shit, nu blev jag hungrig. Dags att rycka upp sig, med andra ord. Och genomsöka matarsenalen.
då vill man ut och kvista och bli som barn på nytt
Det smakar vår om Engelska Parken.
Äntligen.
För all del. Snön har inte smält bort över gräset och det blir gigantiska slaskpölar på grusgångarna, men där var Vår. (Våran?)
Och jag gick bet och styrde upp. Måtte jag bara bita ihop tills imorgon är förbi och jag lätt och ledigt har lotsat hela klassen genom ELSA, BULB och diverse allehanda och jag sitter på Orvars med basgruppen och dricker eftermiddagsöl.
Som vanligt vill jag gå på luffen. Men det låter sig nu icke göras.
Men ibland känner jag att mina händer vill gripa om en fiol igen. Jag vill lära mig Horgalåten. Och Rönnåkra gånglåt, igen. Den här gången ska jag inte glömma, när jag är hemom, fast pappas fiol säkert är ostämd som vanligt. Och ändå, trots att det skelade falskt och eländigt, så tog det bara några varv innan jag spelade som på automatik igen. Jag blundade och lät fingrarna flyga som de mindes.
Jag som inte riktigt spelat sen jag var nio-tio. Det sprätter i fingrarna. Det spritter i kroppen.
Äntligen.
För all del. Snön har inte smält bort över gräset och det blir gigantiska slaskpölar på grusgångarna, men där var Vår. (Våran?)
Och jag gick bet och styrde upp. Måtte jag bara bita ihop tills imorgon är förbi och jag lätt och ledigt har lotsat hela klassen genom ELSA, BULB och diverse allehanda och jag sitter på Orvars med basgruppen och dricker eftermiddagsöl.
Som vanligt vill jag gå på luffen. Men det låter sig nu icke göras.
Men ibland känner jag att mina händer vill gripa om en fiol igen. Jag vill lära mig Horgalåten. Och Rönnåkra gånglåt, igen. Den här gången ska jag inte glömma, när jag är hemom, fast pappas fiol säkert är ostämd som vanligt. Och ändå, trots att det skelade falskt och eländigt, så tog det bara några varv innan jag spelade som på automatik igen. Jag blundade och lät fingrarna flyga som de mindes.
Jag som inte riktigt spelat sen jag var nio-tio. Det sprätter i fingrarna. Det spritter i kroppen.
vem fan är Märke och vad har han egentligen i sin garderob?
Det här är ju ingen hemfinansierad blogg. Den är så att säga gratis, och därför får jag liksom helt utan ansträngning små utsmyckningar kallade "google-annonser" nedom mitt översta inlägg.
För det mesta är de ganska harmlösa. Inte särskilt besvärande, kanske lite töntiga. Men idag, idag, oh, min lycka är gjord! Om du har tur är annonsen kvar här nedom när du läser, annars ger jag dig det väsentliga:
Någon på högre instans har helt enkelt hittat på särskrivningar för att:
1) Alla ordmärkarhumanister ska få något extra att göra på fritiden, såsom att sammanställa hemsidor eller klippböcker med extra roliga särskrivningar.
2) Alla ordmärkarhumanister som i övrigt är relativt oönskade på t ex arbetsmarknaden ska få något att slå sig på bröstet och glädjas över medan man söker sitt Access-jobb.
3) Underlätta i sållandet av Informationsflödet. Ni vet, det stora och läskiga, som sköljer över oss dagligen och där vi hela tiden mer och mer måste lära oss välja ut vad vi vill läsa, vad vi ska köpa, vart vi vill gå och så vidare i all oändlighet. Jag vet åtminstone att JAG raskt och automatiskt sorterar bort en särskrivning till Nej-Tack-Helst-Inte-högen. Gör du?
För det mesta är de ganska harmlösa. Inte särskilt besvärande, kanske lite töntiga. Men idag, idag, oh, min lycka är gjord! Om du har tur är annonsen kvar här nedom när du läser, annars ger jag dig det väsentliga:
Märkes jeans vrål
billigt
Jag har en ny teori om särskrivningar. De beror inte på ordblindhet, det engelska språkets inflytande över oss futtiga nio miljoner svenskar eller ens vanlig idioti. I själva verket är det en djupt genomtänkt agenda.billigt
Någon på högre instans har helt enkelt hittat på särskrivningar för att:
1) Alla ordmärkarhumanister ska få något extra att göra på fritiden, såsom att sammanställa hemsidor eller klippböcker med extra roliga särskrivningar.
2) Alla ordmärkarhumanister som i övrigt är relativt oönskade på t ex arbetsmarknaden ska få något att slå sig på bröstet och glädjas över medan man söker sitt Access-jobb.
3) Underlätta i sållandet av Informationsflödet. Ni vet, det stora och läskiga, som sköljer över oss dagligen och där vi hela tiden mer och mer måste lära oss välja ut vad vi vill läsa, vad vi ska köpa, vart vi vill gå och så vidare i all oändlighet. Jag vet åtminstone att JAG raskt och automatiskt sorterar bort en särskrivning till Nej-Tack-Helst-Inte-högen. Gör du?
Myntrik på nya äventyr
Stina tyckte att det var märkvärdigt hur tung en packning kunde bli när hon bara skulle vara borta ett dygn.
Jag instämmer. Och hon åkte ändå på körhelg till gudvetvart, medan undertecknad bara tog tvåan tvärs genom stan till hennes lägenhet, för att agera sällskapsdam åt en ytterst bedårande liten kattfröken.
Just nu sitter damen i fråga på stereon och tittar ut genom fönstret, med en air av förnämlighet omkring sig. Hon blev av naturliga skäl en smula konfunderad när det var jag som kom in genom dörren, men tio minuter senare verkade hon ypperligt nöjd med tillvaron när jag kliade henne på magen och hon spann så att hon näranog ramlade ner ur sängen.
Jag märker redan hur makalöst sövande det är att dela husrum med en katt. Tänk, jag hade nästan glömt. Jag som tänkte mig att jag kunde skriva... eller läsa... eller hitta ett vaccin mot HIV... nu klipper det i ögonlocken och rycker i näsvingarna och jag tänker att det är ett lysande tillfälle att snarka bort min eländiga sjuka (ja, det var grönt och sliskigt i halsen i morse igen, hur går det till egentligen, varför blir det grönt?).
Och bäst av allt: jag får choklad för besväret, ja det o u t h ä r d l i g a besväret i att gosa katt i ett dygn! Stackars, stackars mig. Mitt enda bekymmer är den ganska grundliga katthårssanering jag måste genomgå sen, om jag inte ska få Nathanael att börja nysa och gråta nästa gång vi ses. Jag är redan tämligen kontaminerad, hon är generös med pälsen den lilla Doran.
Apropå titeln? Jag kände mig en smula äventyrlig förut, när jag begav mig ut på min hisnande resa genom Uppsala med ryggsäck och allt. Det är lite underligt det där, att vara hemma hos någon när denna någon inte är där. Men annars ville jag mest ta tillfället i akt och fråga, är det någon som minns Myntrik? Och rentav kanske har de där kassettbanden, någonstans i en skolåda i en skrubb i ett barndomshem?
Jag minns nämligen att jag älskade Myntrik Theme, hell yeah, vi hade rentav ett sånghäfte!
Myntrik... Myntriiiik.... hela världen leeer.... din musik har vingar, och den... ja, sen minns jag inte riktigt, men den var catchy, I'm tellin' ya!
Jag instämmer. Och hon åkte ändå på körhelg till gudvetvart, medan undertecknad bara tog tvåan tvärs genom stan till hennes lägenhet, för att agera sällskapsdam åt en ytterst bedårande liten kattfröken.
Just nu sitter damen i fråga på stereon och tittar ut genom fönstret, med en air av förnämlighet omkring sig. Hon blev av naturliga skäl en smula konfunderad när det var jag som kom in genom dörren, men tio minuter senare verkade hon ypperligt nöjd med tillvaron när jag kliade henne på magen och hon spann så att hon näranog ramlade ner ur sängen.
Jag märker redan hur makalöst sövande det är att dela husrum med en katt. Tänk, jag hade nästan glömt. Jag som tänkte mig att jag kunde skriva... eller läsa... eller hitta ett vaccin mot HIV... nu klipper det i ögonlocken och rycker i näsvingarna och jag tänker att det är ett lysande tillfälle att snarka bort min eländiga sjuka (ja, det var grönt och sliskigt i halsen i morse igen, hur går det till egentligen, varför blir det grönt?).
Och bäst av allt: jag får choklad för besväret, ja det o u t h ä r d l i g a besväret i att gosa katt i ett dygn! Stackars, stackars mig. Mitt enda bekymmer är den ganska grundliga katthårssanering jag måste genomgå sen, om jag inte ska få Nathanael att börja nysa och gråta nästa gång vi ses. Jag är redan tämligen kontaminerad, hon är generös med pälsen den lilla Doran.
Apropå titeln? Jag kände mig en smula äventyrlig förut, när jag begav mig ut på min hisnande resa genom Uppsala med ryggsäck och allt. Det är lite underligt det där, att vara hemma hos någon när denna någon inte är där. Men annars ville jag mest ta tillfället i akt och fråga, är det någon som minns Myntrik? Och rentav kanske har de där kassettbanden, någonstans i en skolåda i en skrubb i ett barndomshem?
Jag minns nämligen att jag älskade Myntrik Theme, hell yeah, vi hade rentav ett sånghäfte!
Myntrik... Myntriiiik.... hela världen leeer.... din musik har vingar, och den... ja, sen minns jag inte riktigt, men den var catchy, I'm tellin' ya!
cover me in joy
Igår skrattade jag så mycket emellanåt att jag nästan inte kunde andas.
Då kan man göra sådana här förtjusande poser i sin suddiga webkamera idag:
Hail Hanna, Stina, Samuel och Anders (och Castillo de Gredos).
Hail Nathanael, som tydligen inte bara kan rita, jonglera, sy, bygga och allt annat fingerfärdigt utan skriva dessutom, och såpass att JAG blir swept away, kräsnaste katten i kolonin! Vore det inte för min svindlande förmåga att räcka ut tungan bleve jag snart veritabelt utkonkurrerad, men där står jag åtminstone stadigt! Nu är det hockey. Jag har fortfarande inte vikt tvätten, nej. Det är söndag, gubevars.
Då kan man göra sådana här förtjusande poser i sin suddiga webkamera idag:
Hail Hanna, Stina, Samuel och Anders (och Castillo de Gredos).
Hail Nathanael, som tydligen inte bara kan rita, jonglera, sy, bygga och allt annat fingerfärdigt utan skriva dessutom, och såpass att JAG blir swept away, kräsnaste katten i kolonin! Vore det inte för min svindlande förmåga att räcka ut tungan bleve jag snart veritabelt utkonkurrerad, men där står jag åtminstone stadigt! Nu är det hockey. Jag har fortfarande inte vikt tvätten, nej. Det är söndag, gubevars.
shake that booty
Jag avlägger en andra sammanfattande reserapport, en smula saltad med tårar och knipande hjärta.
lördag 11/2
vaknade jag nämligen med tjocka klumpar i bröstet. Jag vet ännu inte säkert varför, men jag var tyst och stilla hela morgonen med gråten kroniskt i halsen, under frukosten, i bilen på väg till hamnen, när vi bytte om på toaletten utan dörrar till båsen. När Melainah kramade mig och frågade hur det var kunde jag inte ljuga, jag sade som det var, "I feel so sad today" och hon kramade mig en gång till.
Det var resans andra båttur, jag hade inte lyckats ordna nya fenor efter den lilla brytolyckan dagen före, så jag skulle låna på båten. I fören, när vi gjorde öppningsceremonin, satt jag alldeles bredvid Mike och höll honom i handen, och det kändes som en kall värme som gick ner genom strupen genom bröstet ner i magen, som elektricitet. Så avslutade han med att berätta att hans vän dött kvällen innan, kastade en blomma i havet och stävade ut till havs med Elisabeth Goodman - Here I am i högtalarna. Det var min cue. Jag grät och grät, men efter en stund stillades det och jag kunde ställa mig i fören och lämna hjärtat en smula på glänt, trots att jag hela dagen skulle komma att känna mig inlåst i ett hårt skal, instängd med en förfärande sorg.
Det var dagen då jag lärde mig om att ta vara på det jag får och inte hela tiden vänta på att det ska komma något bättre, häftigare. Att inte jämföra. Jag hade stora problem med fenorna i början, jag kunde inte simma ordentligt, men jag fick en magisk delfineskort en stund. Ändå tyckte jag den verkade futtig när jag flämtande, grinig och med skavsår klättrade upp i båten för att byta fenor och upptäckte att alla hade verkat ha en strålande dag, osannolik, fantastiska möten! Jag stängde in mig ännu mer, satt i aktern och stirrade ut mot havet och grät ännu mer. Någonstans där smög känslan på mig att Yrsnö var i fara, att hon mådde dåligt, och jag började oroa mig. Och då kom de tillbaka för att trösta. Först delfinerna. Vi hoppade i vattnet, de var bara på genomresa, men en av dem låg under mig och simmade på rygg en lång stund, han kelade med delfinen bredvid. En annan bjöd ut mig på date, men jag orkade inte hålla takten så han snärtade till med stjärtfenan och begav sig.
Och sen kom valarna.
Jag har insett att inget präntar i mig så mycket lugn och respekt som knölvalar som dyker upp med sina mäktiga blås, med sina enorma men så osannolikt graciösa kroppar, med sina vinkande fenor och så han som piskade med stjärten i vattnet, femton gånger, och vi som bara stod där som i ett rus och ropade av glädje för varje slag.
Efter det finns det inget värt att tilläggas om den dagen.
söndag 12/2
var en så kallad fridag, då halva gruppen begav sig ut på bilutflykt, men jag var inte på humör, jag gick hemma i viken och längtade efter delfiner, fortfarande tung i bröstet och nedslagen. Jag hade drömt mardrömmar hela natten. Jag gick ner till stranden, talade till havet, kastade i en blomma - och fick svar. Just som jag kastade i blomman kom två ovanligt kraftfulla vågor som sköljde över mina fötter, trots att jag ställt mig innanför vattenlinjen. Jag återvände till huset och väntade, men inget verkade hända, och jag antog att det var en nedvarvardag, sitta i solen och skriva, lyssna på musik, stänga av. Men efter lunchen kom sorgen tillbaka, jag hade satt mig i solstolen och tårarna brände i ögonen just när jag såg något mörkt, blänkande ute till havs. En titt i kikaren gav mig rätt. Delfinerna hade kommit till mig i viken.
Den eftermiddagen växte jag hud igen. Jag simmade ensam med en stor, stor flock delfiner. De kom aldrig nära, men det var exklusivt jag och dem, de drog runt mig och visade mig vad skönhet var tills allt det onda dragits ur bröstet och de var färdiga med mig. Då återvände de ut till havs. Jag var den enda som var nära dem den dagen, trots att det var fullt av kajaker i viken. Med risk för hybris är jag fortfarande övertygad att de kom för att trösta. Efteråt gick jag ner till havet för att säga mahalo, med två blommor, en från mamma och en från mig. Och samma sak hände som på morgonen, vattnet svarade med att skölja över mina fötter två gånger. Jag gick hem och skrev, intensivt, på mitt brev till gudinnan Pele och började förbereda min gåva.
måndag 13/2
var nämligen dagen som avsatts till ett besök i Kiluaea, öns i allra högsta grad aktiva vulkan och gudinnan Pele's hemvist. Vi hade var och en gjort en gåva att offra på hennes altare Halema'uma'u. Jag var desperat. Jag visste någonstans att det här var min chans att bli fri, att bli ren. Sällan är jag religiös, men Pele är i allra högsta grad närvarande på Hawaii Big Island, såpass att man nästan kan smaka henne i luften. I min gåva placerade jag ett papper där jag skrivit ner mina önskningar, ett papper med en dikt jag skrivit några dagar tidigare, och ett papper med vad jag fann vackert. Jag tog ett stycke "palmnäver" och rullade ihop till en strut, lade papperna nederst, däröver en blå blomma med en lock av mitt hår - för det finaste man kan ge är en del av sig själv - och däröver en mängd blommor som jag plockat. Vi lade in gåvorna i bilarna och svepte in dem i vått papper för att inte blommorna skulle vissna så fort, och sedan åkte vi till Kilauea. Det första stoppet var vid Volcanoes National Park, där vi åt lunch och drabbades av ösregn - det här är högre upp och mitt i regnskogen, så det är en smula.. uhm, ostadigt... men när vi var klara åkte vi vidare till en lava tube, en tunnel som bildats när lavan strömmat fram. Vi korsade den upplysta, turistvänliga och fortsatte med ficklampor in i den kolsvarta, ojämna grottan som öppnats relativt nyligen och kallas Pele's livmoder. Det droppade hela tiden från taket, vi satt i en ring längst in i tunneln och sjöng och ljudade, och det var oerhört stämningsfullt, pitch black, bara vi och hur vi hittade varsin ton och lät dem smälta samman till harmoni. Redan då var jag tårögd och tjock inuti, jag viskade till Pele, oupphörligt.
Därpå följde långpromenaden. Nerför berget, genom regnskogen, till kraten, en makalös slätt av lava där det ångade och rök - jag brände handen bara genom att lägga den en sekund för länge mot jorden. Mitt i alltsammans växte buskar med röda blommor. Vi korsade kratern och gick upp på andra sidan - yes, här snackar vi STIGNING! - och jag hade fruktansvärt ont i foten redan då men travade vidare på ren envishet, uppför berget och runt hela kratern tillbaka till utgångsplatsen. Det regnade nästan hela tiden, ett tunt dis som ändå inte var särskilt besvärande. Hell, jag var trött, svettig, blöt och hade ont, realistiskt sett borde jag ha varit grinig som en flodhäst med nageltrång men jag var alldeles harmonisk, bara en smula halt.
Efter det kom det stora ögonblicket. Vi körde runt till en annan krater - Halema'uma'u, Pele'e altare - där hawaiianer regelbundet offrar till Pele. Det sägs att hon gillar blommor, gin och tobak, så vi såg mängder av leis och en och annan spritflaska... Vi valde att gå bort en bit, för att inte inkräkta på deras heliga mark, så utbölingar vi var. Resten kan jag inte tala om... men jag stod länge vid kanten till kratern innan jag kastade ner gåvan, och jag grät oupphörligt. Och jag vet inte om hon var i mig när jag återvände hem, men något var annorlunda. Och dagen efter,
tisdag 14/2
visade sig bli snudd på overklig. Vi hade egentligen inte fler båtturer inbokade med Mike och Melainah, vi hade sagt adjö och siktat in oss på delfinsim i viken. Men jag tror att det var Jonas som födde idén att de som ville själva skulle bekosta en sista tripp ut på havet, och det slutade med att alla utom två följde med. En var för trött, och David var vid det laget redan på väg vidare, jag steg upp halv fem för att följa med till flygplatsen och lämna av honom, eftersom vi måste fylla bilarna. Det gjorde mig ingenting, jag fick säga hejdå till honom ordentligt och se en fantastisk natthimmel med mångata och stjärnor, och sedan sitta i hamnen och äta extra frukost och se soluppgången. Den dagen var vi inte ensamma på båten, nio japaner var med och jag tror att de smittades av den närhet som vi hade utvecklat i vår grupp, för när båtturen var över - ett himmelrike senare - kom de och kramades och fotograferade mig och försökte komma ihåg "Sara Lidman"; de var väldigt intresserade av min tatuering.
Båtresan började inte särskilt lovande, det blåste och gick höga vågor och vi såg absolut ingenting. Men den dagen var jag inte ett dugg sorgsen och helt tom på förväntningar, bara glad att vara ute på havet och känna vinden i ansiktet. Jag bad vattnet stilla sig, för mammas skull, för att hon skulle våga sig i - fram till den här resan har hon aldrig haft huvudet under vattnet, och aldrig simmat där hon inte bottnar. Inte vet jag om det hjälpte, men havet lugnade sig och delfinerna kom. Jag minns inte ens de första simmen, det var många delfiner, de var nära en stund, sen simmade de vidare och vi klättrade upp i båten och fortsatte. Redan då var vi hickande av glädje, det var en så stor flock, så vackra, så sällskapliga.
Men sen. Sista simmet. Vi kom i vattnet, det måste ha varit hundratals delfiner, och de simmade runt oss, när en grupp passerat behövde man bara vända sig om så hade man snart en ny intill sig. Och hela tiden detta tjattrande, visslande, viskande. Jag visste inte vart jag skulle titta, jag bara låg där och försökte se mig mätt på dem.
Och så han. Han som valde ut mig. Jag har redan nämnt honom, jag nämner honom igen senare. Det finns inte rum för honom i en såhär banal och hastig berättelse.
Alla var överens. Det var den sannaste Alla Hjärtans Dag några människor kan uppleva. Jag var inte den enda som upplevde det oerhörda.
Kvällen bestod av avskedsfest och aldrig sinande tårar. Plötsligt insåg jag att jag befann mig i en virvel av ärlig, villkorslös kärlek, strömmande mot mig från alla håll. Som jag gått där och känt mig grå och genomskinlig, som jag så ofta gör, så säger man till mig att det är tvärtom!
I found my pod.
onsdag 15/2
var hemresedagen. Då hade vi i stort sett gråtit färdigt, vi ställde i ordning huset, packade det sista, strosade runt och försökte säga farväl till allt och alla. Pö om pö droppade folk iväg - de flesta flygen gick inte förrän sent på kvällen, så vi fick ha kvar bilarna tills dess. Vår bil åkte på shoppingtour, sprang in och ut ur ABC-stores för att hitta rätt storlek på de där förbaskade shortsen jag ämnade köpa, för att hitta presenten åt ljekatten min, för att hitta något som inte kostade för många sekiner men som vi ville ha med oss hem. När vi till slut var färdiga - och hade ätit thaimat som satte eld på hela kroppen, drog vi oss ut till flygplatsen och började stuva med väskorna, checka in, ta oss igenom alla oräkneliga säkerhetskontroller och gäspa, eftersom det i mina mått mätt var ganska sent. Jag sov som en sten hela flygresan, fem timmar eller så. När vi landade i LA var klockan halv sex på morgonen och det var redan
torsdag 16/2
Jag, mamma och en till hade tolv timmars väntetid i LA och ingen aning om hur vi skulle slå sönder dem. Vi åt frukost, checkade in (varpå jag tror att vi blev uppgraderade till en smula mer benutrymme, man tackar) och sedan tog jag och mamma metron uppåt Hollywood, där vi strosade på Walk of Fame, åt tidig lunch och hittade en second hand-affär på Western Avenue. I nämnda affär gjorde jag kanske det roligaste fyndet av alla: en mjuk, blå fiberpälsjacka på vars etikett det står
"FIBERPÄLS
Håller kylan ute
Svensk tillverkning"
Priset var oerhört humant, sju dollar, men om man betänker att jag faktiskt flög till LA för att köpa den så.. :)
När vi kom tillbaka till flygplatsen köpte vi pizza för nästan 10 dollar. Ja, det var dyrt, tänkte vi, men om vi delar blir det inte så farligt, det blir lagom mycket mat också... eller kanske inte. Pizzan var ungefär lika stor som en liten tortilla. Heh, sällan har vi varit så lurade och snopna men vi verkade inte vara de enda.
Flygresan var halvkomfortabel. Jag hade en mängd konstiga utslag som jag fortfarande inte vet var de kom ifrån, och som kliade så att jag höll på att explodera. Men jag såg Tim Burton's Corpse Bride, det sentimentala och förkrossande vackra slutet på Pride and Prejudice (Stina vet vad jag talar om!) och delar av Walk the line. Tre timmars sömn fick jag, precis när jag gjorde mig redo att sova började personerna bakom mig konversera, högt och länge. Vi landade i London klockan elva på förmiddagen, lokal tid,
fredag 17/2
Då var jag utmattad. Vi genomförde den sedvanliga långpromenaden genom halva flygplatsen, checkade in och jag satt och halvsov på en ganska obekväm bänk medan vi väntade på att de skulle annonsera vår gate. Flyget blev en smula försenat, men det var inget stort bekymmer, de flög ifatt, jag sov mest, nästan ända till landningen på ett snöklätt, disigt Arlanda halv sex på kvällen. En taxigubbe som fått för sig att mamma hette Gunilla Chön hämtade oss, och jag var dyster och frusen hela vägen hem. Skitland och skitstad och skitsnö, hur vänjer man sig vid det här?
Mamma sov över, vi packade upp, åt ost (eftersom ingen av oss orkade handla och jag inte hade något annat ätbart) och såg på DVD:n från den fjortonde, den underbara dagen, då vi lyckligen också hade en filmare med oss. Jag är med lite varstans, men brutalt ofotogenisk som vanligt, med cykloprand och sådär. Som om jag bryr mig, han fick helt magiska delfinbilder, och JAG VAR DÄR.
Mamma åkte hem igår, jag ägnade resten av dagen åt att sakna och rentav gråta och försöka vänja mig vid att vara hemma. Sällan har jag avskytt Kantorn så intensivt, men, nu är jag hemma, nu är jag här. Fräknig och jetlagged och med en stor del av mitt hjärta skilt från min kropp, men tillbaka hos er.
Älska mig, okej, på det att jag måtte räddas från att frysa ihjäl.
Till er som var med mig, som såg mig också när jag inte trodde att jag var värd att bli sedd, till Ka Ohana O Nai'a:
mahalo
aloha mai e
lördag 11/2
vaknade jag nämligen med tjocka klumpar i bröstet. Jag vet ännu inte säkert varför, men jag var tyst och stilla hela morgonen med gråten kroniskt i halsen, under frukosten, i bilen på väg till hamnen, när vi bytte om på toaletten utan dörrar till båsen. När Melainah kramade mig och frågade hur det var kunde jag inte ljuga, jag sade som det var, "I feel so sad today" och hon kramade mig en gång till.
Det var resans andra båttur, jag hade inte lyckats ordna nya fenor efter den lilla brytolyckan dagen före, så jag skulle låna på båten. I fören, när vi gjorde öppningsceremonin, satt jag alldeles bredvid Mike och höll honom i handen, och det kändes som en kall värme som gick ner genom strupen genom bröstet ner i magen, som elektricitet. Så avslutade han med att berätta att hans vän dött kvällen innan, kastade en blomma i havet och stävade ut till havs med Elisabeth Goodman - Here I am i högtalarna. Det var min cue. Jag grät och grät, men efter en stund stillades det och jag kunde ställa mig i fören och lämna hjärtat en smula på glänt, trots att jag hela dagen skulle komma att känna mig inlåst i ett hårt skal, instängd med en förfärande sorg.
Det var dagen då jag lärde mig om att ta vara på det jag får och inte hela tiden vänta på att det ska komma något bättre, häftigare. Att inte jämföra. Jag hade stora problem med fenorna i början, jag kunde inte simma ordentligt, men jag fick en magisk delfineskort en stund. Ändå tyckte jag den verkade futtig när jag flämtande, grinig och med skavsår klättrade upp i båten för att byta fenor och upptäckte att alla hade verkat ha en strålande dag, osannolik, fantastiska möten! Jag stängde in mig ännu mer, satt i aktern och stirrade ut mot havet och grät ännu mer. Någonstans där smög känslan på mig att Yrsnö var i fara, att hon mådde dåligt, och jag började oroa mig. Och då kom de tillbaka för att trösta. Först delfinerna. Vi hoppade i vattnet, de var bara på genomresa, men en av dem låg under mig och simmade på rygg en lång stund, han kelade med delfinen bredvid. En annan bjöd ut mig på date, men jag orkade inte hålla takten så han snärtade till med stjärtfenan och begav sig.
Och sen kom valarna.
Jag har insett att inget präntar i mig så mycket lugn och respekt som knölvalar som dyker upp med sina mäktiga blås, med sina enorma men så osannolikt graciösa kroppar, med sina vinkande fenor och så han som piskade med stjärten i vattnet, femton gånger, och vi som bara stod där som i ett rus och ropade av glädje för varje slag.
Efter det finns det inget värt att tilläggas om den dagen.
söndag 12/2
var en så kallad fridag, då halva gruppen begav sig ut på bilutflykt, men jag var inte på humör, jag gick hemma i viken och längtade efter delfiner, fortfarande tung i bröstet och nedslagen. Jag hade drömt mardrömmar hela natten. Jag gick ner till stranden, talade till havet, kastade i en blomma - och fick svar. Just som jag kastade i blomman kom två ovanligt kraftfulla vågor som sköljde över mina fötter, trots att jag ställt mig innanför vattenlinjen. Jag återvände till huset och väntade, men inget verkade hända, och jag antog att det var en nedvarvardag, sitta i solen och skriva, lyssna på musik, stänga av. Men efter lunchen kom sorgen tillbaka, jag hade satt mig i solstolen och tårarna brände i ögonen just när jag såg något mörkt, blänkande ute till havs. En titt i kikaren gav mig rätt. Delfinerna hade kommit till mig i viken.
Den eftermiddagen växte jag hud igen. Jag simmade ensam med en stor, stor flock delfiner. De kom aldrig nära, men det var exklusivt jag och dem, de drog runt mig och visade mig vad skönhet var tills allt det onda dragits ur bröstet och de var färdiga med mig. Då återvände de ut till havs. Jag var den enda som var nära dem den dagen, trots att det var fullt av kajaker i viken. Med risk för hybris är jag fortfarande övertygad att de kom för att trösta. Efteråt gick jag ner till havet för att säga mahalo, med två blommor, en från mamma och en från mig. Och samma sak hände som på morgonen, vattnet svarade med att skölja över mina fötter två gånger. Jag gick hem och skrev, intensivt, på mitt brev till gudinnan Pele och började förbereda min gåva.
måndag 13/2
var nämligen dagen som avsatts till ett besök i Kiluaea, öns i allra högsta grad aktiva vulkan och gudinnan Pele's hemvist. Vi hade var och en gjort en gåva att offra på hennes altare Halema'uma'u. Jag var desperat. Jag visste någonstans att det här var min chans att bli fri, att bli ren. Sällan är jag religiös, men Pele är i allra högsta grad närvarande på Hawaii Big Island, såpass att man nästan kan smaka henne i luften. I min gåva placerade jag ett papper där jag skrivit ner mina önskningar, ett papper med en dikt jag skrivit några dagar tidigare, och ett papper med vad jag fann vackert. Jag tog ett stycke "palmnäver" och rullade ihop till en strut, lade papperna nederst, däröver en blå blomma med en lock av mitt hår - för det finaste man kan ge är en del av sig själv - och däröver en mängd blommor som jag plockat. Vi lade in gåvorna i bilarna och svepte in dem i vått papper för att inte blommorna skulle vissna så fort, och sedan åkte vi till Kilauea. Det första stoppet var vid Volcanoes National Park, där vi åt lunch och drabbades av ösregn - det här är högre upp och mitt i regnskogen, så det är en smula.. uhm, ostadigt... men när vi var klara åkte vi vidare till en lava tube, en tunnel som bildats när lavan strömmat fram. Vi korsade den upplysta, turistvänliga och fortsatte med ficklampor in i den kolsvarta, ojämna grottan som öppnats relativt nyligen och kallas Pele's livmoder. Det droppade hela tiden från taket, vi satt i en ring längst in i tunneln och sjöng och ljudade, och det var oerhört stämningsfullt, pitch black, bara vi och hur vi hittade varsin ton och lät dem smälta samman till harmoni. Redan då var jag tårögd och tjock inuti, jag viskade till Pele, oupphörligt.
Därpå följde långpromenaden. Nerför berget, genom regnskogen, till kraten, en makalös slätt av lava där det ångade och rök - jag brände handen bara genom att lägga den en sekund för länge mot jorden. Mitt i alltsammans växte buskar med röda blommor. Vi korsade kratern och gick upp på andra sidan - yes, här snackar vi STIGNING! - och jag hade fruktansvärt ont i foten redan då men travade vidare på ren envishet, uppför berget och runt hela kratern tillbaka till utgångsplatsen. Det regnade nästan hela tiden, ett tunt dis som ändå inte var särskilt besvärande. Hell, jag var trött, svettig, blöt och hade ont, realistiskt sett borde jag ha varit grinig som en flodhäst med nageltrång men jag var alldeles harmonisk, bara en smula halt.
Efter det kom det stora ögonblicket. Vi körde runt till en annan krater - Halema'uma'u, Pele'e altare - där hawaiianer regelbundet offrar till Pele. Det sägs att hon gillar blommor, gin och tobak, så vi såg mängder av leis och en och annan spritflaska... Vi valde att gå bort en bit, för att inte inkräkta på deras heliga mark, så utbölingar vi var. Resten kan jag inte tala om... men jag stod länge vid kanten till kratern innan jag kastade ner gåvan, och jag grät oupphörligt. Och jag vet inte om hon var i mig när jag återvände hem, men något var annorlunda. Och dagen efter,
tisdag 14/2
visade sig bli snudd på overklig. Vi hade egentligen inte fler båtturer inbokade med Mike och Melainah, vi hade sagt adjö och siktat in oss på delfinsim i viken. Men jag tror att det var Jonas som födde idén att de som ville själva skulle bekosta en sista tripp ut på havet, och det slutade med att alla utom två följde med. En var för trött, och David var vid det laget redan på väg vidare, jag steg upp halv fem för att följa med till flygplatsen och lämna av honom, eftersom vi måste fylla bilarna. Det gjorde mig ingenting, jag fick säga hejdå till honom ordentligt och se en fantastisk natthimmel med mångata och stjärnor, och sedan sitta i hamnen och äta extra frukost och se soluppgången. Den dagen var vi inte ensamma på båten, nio japaner var med och jag tror att de smittades av den närhet som vi hade utvecklat i vår grupp, för när båtturen var över - ett himmelrike senare - kom de och kramades och fotograferade mig och försökte komma ihåg "Sara Lidman"; de var väldigt intresserade av min tatuering.
Båtresan började inte särskilt lovande, det blåste och gick höga vågor och vi såg absolut ingenting. Men den dagen var jag inte ett dugg sorgsen och helt tom på förväntningar, bara glad att vara ute på havet och känna vinden i ansiktet. Jag bad vattnet stilla sig, för mammas skull, för att hon skulle våga sig i - fram till den här resan har hon aldrig haft huvudet under vattnet, och aldrig simmat där hon inte bottnar. Inte vet jag om det hjälpte, men havet lugnade sig och delfinerna kom. Jag minns inte ens de första simmen, det var många delfiner, de var nära en stund, sen simmade de vidare och vi klättrade upp i båten och fortsatte. Redan då var vi hickande av glädje, det var en så stor flock, så vackra, så sällskapliga.
Men sen. Sista simmet. Vi kom i vattnet, det måste ha varit hundratals delfiner, och de simmade runt oss, när en grupp passerat behövde man bara vända sig om så hade man snart en ny intill sig. Och hela tiden detta tjattrande, visslande, viskande. Jag visste inte vart jag skulle titta, jag bara låg där och försökte se mig mätt på dem.
Och så han. Han som valde ut mig. Jag har redan nämnt honom, jag nämner honom igen senare. Det finns inte rum för honom i en såhär banal och hastig berättelse.
Alla var överens. Det var den sannaste Alla Hjärtans Dag några människor kan uppleva. Jag var inte den enda som upplevde det oerhörda.
Kvällen bestod av avskedsfest och aldrig sinande tårar. Plötsligt insåg jag att jag befann mig i en virvel av ärlig, villkorslös kärlek, strömmande mot mig från alla håll. Som jag gått där och känt mig grå och genomskinlig, som jag så ofta gör, så säger man till mig att det är tvärtom!
I found my pod.
onsdag 15/2
var hemresedagen. Då hade vi i stort sett gråtit färdigt, vi ställde i ordning huset, packade det sista, strosade runt och försökte säga farväl till allt och alla. Pö om pö droppade folk iväg - de flesta flygen gick inte förrän sent på kvällen, så vi fick ha kvar bilarna tills dess. Vår bil åkte på shoppingtour, sprang in och ut ur ABC-stores för att hitta rätt storlek på de där förbaskade shortsen jag ämnade köpa, för att hitta presenten åt ljekatten min, för att hitta något som inte kostade för många sekiner men som vi ville ha med oss hem. När vi till slut var färdiga - och hade ätit thaimat som satte eld på hela kroppen, drog vi oss ut till flygplatsen och började stuva med väskorna, checka in, ta oss igenom alla oräkneliga säkerhetskontroller och gäspa, eftersom det i mina mått mätt var ganska sent. Jag sov som en sten hela flygresan, fem timmar eller så. När vi landade i LA var klockan halv sex på morgonen och det var redan
torsdag 16/2
Jag, mamma och en till hade tolv timmars väntetid i LA och ingen aning om hur vi skulle slå sönder dem. Vi åt frukost, checkade in (varpå jag tror att vi blev uppgraderade till en smula mer benutrymme, man tackar) och sedan tog jag och mamma metron uppåt Hollywood, där vi strosade på Walk of Fame, åt tidig lunch och hittade en second hand-affär på Western Avenue. I nämnda affär gjorde jag kanske det roligaste fyndet av alla: en mjuk, blå fiberpälsjacka på vars etikett det står
"FIBERPÄLS
Håller kylan ute
Svensk tillverkning"
Priset var oerhört humant, sju dollar, men om man betänker att jag faktiskt flög till LA för att köpa den så.. :)
När vi kom tillbaka till flygplatsen köpte vi pizza för nästan 10 dollar. Ja, det var dyrt, tänkte vi, men om vi delar blir det inte så farligt, det blir lagom mycket mat också... eller kanske inte. Pizzan var ungefär lika stor som en liten tortilla. Heh, sällan har vi varit så lurade och snopna men vi verkade inte vara de enda.
Flygresan var halvkomfortabel. Jag hade en mängd konstiga utslag som jag fortfarande inte vet var de kom ifrån, och som kliade så att jag höll på att explodera. Men jag såg Tim Burton's Corpse Bride, det sentimentala och förkrossande vackra slutet på Pride and Prejudice (Stina vet vad jag talar om!) och delar av Walk the line. Tre timmars sömn fick jag, precis när jag gjorde mig redo att sova började personerna bakom mig konversera, högt och länge. Vi landade i London klockan elva på förmiddagen, lokal tid,
fredag 17/2
Då var jag utmattad. Vi genomförde den sedvanliga långpromenaden genom halva flygplatsen, checkade in och jag satt och halvsov på en ganska obekväm bänk medan vi väntade på att de skulle annonsera vår gate. Flyget blev en smula försenat, men det var inget stort bekymmer, de flög ifatt, jag sov mest, nästan ända till landningen på ett snöklätt, disigt Arlanda halv sex på kvällen. En taxigubbe som fått för sig att mamma hette Gunilla Chön hämtade oss, och jag var dyster och frusen hela vägen hem. Skitland och skitstad och skitsnö, hur vänjer man sig vid det här?
Mamma sov över, vi packade upp, åt ost (eftersom ingen av oss orkade handla och jag inte hade något annat ätbart) och såg på DVD:n från den fjortonde, den underbara dagen, då vi lyckligen också hade en filmare med oss. Jag är med lite varstans, men brutalt ofotogenisk som vanligt, med cykloprand och sådär. Som om jag bryr mig, han fick helt magiska delfinbilder, och JAG VAR DÄR.
Mamma åkte hem igår, jag ägnade resten av dagen åt att sakna och rentav gråta och försöka vänja mig vid att vara hemma. Sällan har jag avskytt Kantorn så intensivt, men, nu är jag hemma, nu är jag här. Fräknig och jetlagged och med en stor del av mitt hjärta skilt från min kropp, men tillbaka hos er.
Älska mig, okej, på det att jag måtte räddas från att frysa ihjäl.
Till er som var med mig, som såg mig också när jag inte trodde att jag var värd att bli sedd, till Ka Ohana O Nai'a:
mahalo
aloha mai e
photogenique á la rödskinn
Yes. I morse var jag såhär bländande vacker!
Senare råkade jag ut för ett akut fenbrott (ja, FENbrott, inte benbrott, tack och lov) och så träffade jag kanadensare mitt i havet. Den ena, Susan, talade med ärkeänglarna och den andra som jag har glömt namnet på var en kille med tindrande blå ögon som blev helt såld på mig. Han verkade visserligen såld på det mesta, men han tyckte att jag var gorgeous och shining with a inner light och sådär och ville att jag skulle hjälpa honom med någon slags.. uhm.. retreat för kids med problem? Jag nämnde det lilla hindret att jag åker hem om mindre än en vecka, varpå han utbrast att vi kunde göra det idag. Varifrån barnen skulle komma vet jag inte, men sen kramades vi, fortfarande mitt i havet och jag plaskade inåt i überströmt vatten med mina lånta fenor. Delfinerna hann jag bara heja på innan de drog, de ville visst bara hänga med David idag. Jag hade såklart tagit av mig tröjan OCH glömt smörja ryggen innan jag slängde mig i Stilla Havet så nu är jag indian överallt, men mest på ryggen och händerna.
Annars blir det bara mer och mer uppenbart hur extremt icke-fotogenisk jag är. Goodness gracious me.
Ah just! Igårkväll såg jag Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat, världens i särklass bästa musikal, på den lilla lilla lokala Aloha Theatre med ett gäng amatörer som var skitbra, jag var snudd på tårögd hela tiden (delvis eftersom jag har kunnat hela musikalen utantill sen jag var elva och bara ville ställa mig upp och skaka på rumpan i Benjamin Calypso).
Förresten heter jag Kilikina på hawaiianska. Eat that dude!
Senare råkade jag ut för ett akut fenbrott (ja, FENbrott, inte benbrott, tack och lov) och så träffade jag kanadensare mitt i havet. Den ena, Susan, talade med ärkeänglarna och den andra som jag har glömt namnet på var en kille med tindrande blå ögon som blev helt såld på mig. Han verkade visserligen såld på det mesta, men han tyckte att jag var gorgeous och shining with a inner light och sådär och ville att jag skulle hjälpa honom med någon slags.. uhm.. retreat för kids med problem? Jag nämnde det lilla hindret att jag åker hem om mindre än en vecka, varpå han utbrast att vi kunde göra det idag. Varifrån barnen skulle komma vet jag inte, men sen kramades vi, fortfarande mitt i havet och jag plaskade inåt i überströmt vatten med mina lånta fenor. Delfinerna hann jag bara heja på innan de drog, de ville visst bara hänga med David idag. Jag hade såklart tagit av mig tröjan OCH glömt smörja ryggen innan jag slängde mig i Stilla Havet så nu är jag indian överallt, men mest på ryggen och händerna.
Annars blir det bara mer och mer uppenbart hur extremt icke-fotogenisk jag är. Goodness gracious me.
Ah just! Igårkväll såg jag Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat, världens i särklass bästa musikal, på den lilla lilla lokala Aloha Theatre med ett gäng amatörer som var skitbra, jag var snudd på tårögd hela tiden (delvis eftersom jag har kunnat hela musikalen utantill sen jag var elva och bara ville ställa mig upp och skaka på rumpan i Benjamin Calypso).
Förresten heter jag Kilikina på hawaiianska. Eat that dude!
please call me by my true name
Berätta mer? Ptja, kan jag väl :P
fredag 3/2
Naa. Det var ganska drygt, även om helyllegubben i US Customs flirtade med mamma och pratade norska. Själva proceduren att ta sig in i USA var ett projekt bara den, men det tar vi nån annan gång. När vi kom till Hawaii fick jag ett blomsterhalsband och var så trött att jag nästan grät, men
nästa morgon, lördag 4/2
vaknade jag klockan sex och studsade upp ur sängen, pigg som en lärka, kvittrande och salig. Det blev sedermera dagen då jag upptäckte att jag är fena på snorkling och väldigt bokstavligt talat tog mig vatten över huvudet, simmade långt ut, hamnade i en massa strömmar och blev bogserad in av David, simmare och fridykare och jättestark. Jepp, han är min idol nu. Ni skulle fatta om ni också hade sett honom i vattnet och på håll nästan misstagit honom för en delfin. Sen paddlade vi kajak. Jag är visst jättebra på det också! Allrabäst är jag på att glida och se cool ut i cab, men den fick vi byta in mot en enorm hi-tech-Buick när den började skramla.
söndag 5/2
var en särdeles kolossalt underbar dag, eftersom vi åkte ut i båt med vår hawaiianske skeppare Mike. Shit, det var en snudd på religiös upplevelse. Vi siktade valar och deras bäbisar, och simmade bland massor av delfiner, och på hemvägen, när vi sade att vi inte skulle i mer, fick vi en överjordisk eskort av delfiner som surfade på vågorna efter båten och simmade ikapp med oss i fören. Vattnet var kristallklart och vi var tårögda, leende, om ni är riktigt snälla kommer en inte så fotogenisk bild på en Kristina med cykloprand i pannan och svintohår men LEENDET, shit me!
måndag 6/2
Jag måste erkänna att jag inte är hundra på vad vi gjorde vilken dag. Allt flyter ihop till en ganska trevlig gröt av valar och salighet. Men, vi var ute i kajak igen, såg inga delfiner men en knölval och hennes kalv inte överdrivet långt från kajaken. Och så snorklade jag bland hundratals vackra fiskar. De finaste är alldeles svarta, med en lysande blå rand längsmed fenorna. Eftermiddagen skaffade jag mig en sån där häftig snorkeltröja som alla fräscha människor har så jag slipper ligga och flyta som en kork i min tjocka våtdräkt. Jag ser väldigt fit ut i den, hell yeah. Jag köpte vykort också (de kommer, de kommer) och en R.E.M-dvd. Borders är en sån fin affär. Och ja, balsam fick jag köpa också, nån liter för en dollar, fattar ni svintohåret?
tisdag 7/2
var fridag och därmed långresedag. Två bilar körde söderut med första stoppet på en utsiktspunkt där vi inte hade annat än hav mellan oss och Sydpolen. Och vi är fortfarande på norra halvklotet! Sen stannade vi på Black Sand Beach med alldeles kolsvart glittrande lavasand och såg sköldpaddor, innan vi svettades vidare ner genom regnskogen (på Hawaii Big Island finns tio av världens tolv klimatzoner) till en varm källa och badade oss till bäbisstadiet. Nej just, däremellan hamnade vi i en hippiestad som hette Pahua där alla gick med dreads och tatueringar, och hälften av oss åt lunch på en mexikansk cantina. Efter badet fick vi iaf bränna på som fan för att hinna upp till Hilo och mer regnskog och vattenfall, och då menar jag VATTENFALL, innan det blev pitch black som det blir här klockan sju varje kväll. På hemvägen var jag bara utmattad, jag går nämligen och lägger mig runt sju-åtta varje kväll (jag skojar inte) och stiger upp sex. Men vi stannade i Waimea och åt kinamat i nån riktig amerikansk cowboygalleria
onsdag 8/2
var vi tidigt ute och ville ut i kajakerna innan turistmotorbåtarna kom för att förstöra stämningen och skrämma valarna. Jag fick åka mitten, med David fram och mamma bak. Osmidig fördelning, mjo, David väger nittio kilo och jag och mamma sextio var. Vi tog in vatten och styrde snett och såg inte så mycket som en fena, inte ett valblås. Men. MEN. Dykarn hörde valsång redan längre ut, nere på fem meter, men så långt ner kan inte jag ta mig med eller utan snorkeltröja. Men sen paddlade vi längre in i viken, och om det var valarna som kom närmare eller ljudet som studsade vet jag inte, men jag hörde dem. Jag var nere på bara någon meter och hörde valarna sjunga. Efter lunchen åkte vi till.. ehm.. ett ställe som inte går att stava, en puu'honua tror jag ordet var, en gammal helig hawaiiansk plats där kungarna bodde och där det fanns en fristad dit man kunde ta sig och få förlåtelse om man brutit mot kapu, väldigt strikta hawaiianska lagar (fina grejer som att din skugga inte fick falla in på de kungligas mark, alltid belagda med dödsstraff). Vi satt där med en liten ceremoni och sjöng och amerikanerna som gick förbi trodde väl vi var ufon men det sket vi i, det var riktigt fint och stämningsfullt. Efteråt badade vi i små pooler som bildades bland lavastenarna där de kungliga brukade tvätta stjärten, och så hade vi picknick i solnedgången under palmerna och såg månen gå upp. Åh stackars oss.
torsdag 9/2
Nämen. Det är ju idag, fast ni sussar därhemma till en ny morgon av köld och snö... här är det eftermiddag, Paul lagar mat och jag har lovat hjälpa honom, det är ändå lite synd om honom än, han satte foten på en sjöborre redan lördagen, hade inbrott några dagar senare fast just han blev inte av med något, och nu kom han hem med plåster på flinten och hade kört huvet i ett korallrev. Och Helena gick förbi och bad mig hälsa. Tänk alla dessa människor ni inte känner som är här med mig och har det förfärande fantastiskt! Tänk.. ni klär så bra i grönt :P
Idag hade jag, Peter och David planer på att ge oss ut redan innan det blivit ljust, men jag och Peter fegade ur när vågorna var lite höga på morgonkanten. David paddlade ut ensam dock, och just som vi försökte räkna ut hur vi skulle få in honom och ta honom med oss till en annan vik dit vi alla skulle åka för att delfinerna var där igår så... skriker... någon... DELFINER I VIKEN DELFINER I VIKEN.
Resten kan jag knappt skriva om, för det var fan så fint. Jag simmade i flera timmar, efter flocken, mitt i flocken, strax bakom en mamma och hennes unge och minidelfinerna lattjade precis hela tiden, de hoppade och snurrade och voltade precis som små barn som kan något som andra inte kan och vill visa. De dansade, vi kom plaskande efter, saliga. Jag går fortfarande runt och ler, jag som var lite grinig när jag vaknade. Det går inte att föreställa sig något vackrare än att ligga mitt i flocken och höra dem vissla, de simmar långsamt, sneglar på dig ibland, snurrar lite, kelar med varandra, tar en sväng förbi dig och ser till att du hänger med (de skulle kunna dra på en sekund om de ville).
När vi väl kom iland badade jag jacuzzi, men det är såklart inte detsamma utan Marcus och gänget, sen åt vi lunch och så har jag sovit lite, i kväll ska mamma och jag och kanske någon mer gå på musikal, av allt man nu kan göra. Så. Nu har jag REDOGJORT, kortfattat och opoetiskt och inte ens i närheten av hur det verkligen kändes, men ni får nöja er. Om en dryg vecka kommer jag hem. Til then, aloha and all that.
fredag 3/2
Naa. Det var ganska drygt, även om helyllegubben i US Customs flirtade med mamma och pratade norska. Själva proceduren att ta sig in i USA var ett projekt bara den, men det tar vi nån annan gång. När vi kom till Hawaii fick jag ett blomsterhalsband och var så trött att jag nästan grät, men
nästa morgon, lördag 4/2
vaknade jag klockan sex och studsade upp ur sängen, pigg som en lärka, kvittrande och salig. Det blev sedermera dagen då jag upptäckte att jag är fena på snorkling och väldigt bokstavligt talat tog mig vatten över huvudet, simmade långt ut, hamnade i en massa strömmar och blev bogserad in av David, simmare och fridykare och jättestark. Jepp, han är min idol nu. Ni skulle fatta om ni också hade sett honom i vattnet och på håll nästan misstagit honom för en delfin. Sen paddlade vi kajak. Jag är visst jättebra på det också! Allrabäst är jag på att glida och se cool ut i cab, men den fick vi byta in mot en enorm hi-tech-Buick när den började skramla.
söndag 5/2
var en särdeles kolossalt underbar dag, eftersom vi åkte ut i båt med vår hawaiianske skeppare Mike. Shit, det var en snudd på religiös upplevelse. Vi siktade valar och deras bäbisar, och simmade bland massor av delfiner, och på hemvägen, när vi sade att vi inte skulle i mer, fick vi en överjordisk eskort av delfiner som surfade på vågorna efter båten och simmade ikapp med oss i fören. Vattnet var kristallklart och vi var tårögda, leende, om ni är riktigt snälla kommer en inte så fotogenisk bild på en Kristina med cykloprand i pannan och svintohår men LEENDET, shit me!
måndag 6/2
Jag måste erkänna att jag inte är hundra på vad vi gjorde vilken dag. Allt flyter ihop till en ganska trevlig gröt av valar och salighet. Men, vi var ute i kajak igen, såg inga delfiner men en knölval och hennes kalv inte överdrivet långt från kajaken. Och så snorklade jag bland hundratals vackra fiskar. De finaste är alldeles svarta, med en lysande blå rand längsmed fenorna. Eftermiddagen skaffade jag mig en sån där häftig snorkeltröja som alla fräscha människor har så jag slipper ligga och flyta som en kork i min tjocka våtdräkt. Jag ser väldigt fit ut i den, hell yeah. Jag köpte vykort också (de kommer, de kommer) och en R.E.M-dvd. Borders är en sån fin affär. Och ja, balsam fick jag köpa också, nån liter för en dollar, fattar ni svintohåret?
tisdag 7/2
var fridag och därmed långresedag. Två bilar körde söderut med första stoppet på en utsiktspunkt där vi inte hade annat än hav mellan oss och Sydpolen. Och vi är fortfarande på norra halvklotet! Sen stannade vi på Black Sand Beach med alldeles kolsvart glittrande lavasand och såg sköldpaddor, innan vi svettades vidare ner genom regnskogen (på Hawaii Big Island finns tio av världens tolv klimatzoner) till en varm källa och badade oss till bäbisstadiet. Nej just, däremellan hamnade vi i en hippiestad som hette Pahua där alla gick med dreads och tatueringar, och hälften av oss åt lunch på en mexikansk cantina. Efter badet fick vi iaf bränna på som fan för att hinna upp till Hilo och mer regnskog och vattenfall, och då menar jag VATTENFALL, innan det blev pitch black som det blir här klockan sju varje kväll. På hemvägen var jag bara utmattad, jag går nämligen och lägger mig runt sju-åtta varje kväll (jag skojar inte) och stiger upp sex. Men vi stannade i Waimea och åt kinamat i nån riktig amerikansk cowboygalleria
onsdag 8/2
var vi tidigt ute och ville ut i kajakerna innan turistmotorbåtarna kom för att förstöra stämningen och skrämma valarna. Jag fick åka mitten, med David fram och mamma bak. Osmidig fördelning, mjo, David väger nittio kilo och jag och mamma sextio var. Vi tog in vatten och styrde snett och såg inte så mycket som en fena, inte ett valblås. Men. MEN. Dykarn hörde valsång redan längre ut, nere på fem meter, men så långt ner kan inte jag ta mig med eller utan snorkeltröja. Men sen paddlade vi längre in i viken, och om det var valarna som kom närmare eller ljudet som studsade vet jag inte, men jag hörde dem. Jag var nere på bara någon meter och hörde valarna sjunga. Efter lunchen åkte vi till.. ehm.. ett ställe som inte går att stava, en puu'honua tror jag ordet var, en gammal helig hawaiiansk plats där kungarna bodde och där det fanns en fristad dit man kunde ta sig och få förlåtelse om man brutit mot kapu, väldigt strikta hawaiianska lagar (fina grejer som att din skugga inte fick falla in på de kungligas mark, alltid belagda med dödsstraff). Vi satt där med en liten ceremoni och sjöng och amerikanerna som gick förbi trodde väl vi var ufon men det sket vi i, det var riktigt fint och stämningsfullt. Efteråt badade vi i små pooler som bildades bland lavastenarna där de kungliga brukade tvätta stjärten, och så hade vi picknick i solnedgången under palmerna och såg månen gå upp. Åh stackars oss.
torsdag 9/2
Nämen. Det är ju idag, fast ni sussar därhemma till en ny morgon av köld och snö... här är det eftermiddag, Paul lagar mat och jag har lovat hjälpa honom, det är ändå lite synd om honom än, han satte foten på en sjöborre redan lördagen, hade inbrott några dagar senare fast just han blev inte av med något, och nu kom han hem med plåster på flinten och hade kört huvet i ett korallrev. Och Helena gick förbi och bad mig hälsa. Tänk alla dessa människor ni inte känner som är här med mig och har det förfärande fantastiskt! Tänk.. ni klär så bra i grönt :P
Idag hade jag, Peter och David planer på att ge oss ut redan innan det blivit ljust, men jag och Peter fegade ur när vågorna var lite höga på morgonkanten. David paddlade ut ensam dock, och just som vi försökte räkna ut hur vi skulle få in honom och ta honom med oss till en annan vik dit vi alla skulle åka för att delfinerna var där igår så... skriker... någon... DELFINER I VIKEN DELFINER I VIKEN.
Resten kan jag knappt skriva om, för det var fan så fint. Jag simmade i flera timmar, efter flocken, mitt i flocken, strax bakom en mamma och hennes unge och minidelfinerna lattjade precis hela tiden, de hoppade och snurrade och voltade precis som små barn som kan något som andra inte kan och vill visa. De dansade, vi kom plaskande efter, saliga. Jag går fortfarande runt och ler, jag som var lite grinig när jag vaknade. Det går inte att föreställa sig något vackrare än att ligga mitt i flocken och höra dem vissla, de simmar långsamt, sneglar på dig ibland, snurrar lite, kelar med varandra, tar en sväng förbi dig och ser till att du hänger med (de skulle kunna dra på en sekund om de ville).
När vi väl kom iland badade jag jacuzzi, men det är såklart inte detsamma utan Marcus och gänget, sen åt vi lunch och så har jag sovit lite, i kväll ska mamma och jag och kanske någon mer gå på musikal, av allt man nu kan göra. Så. Nu har jag REDOGJORT, kortfattat och opoetiskt och inte ens i närheten av hur det verkligen kändes, men ni får nöja er. Om en dryg vecka kommer jag hem. Til then, aloha and all that.
fredag morgon innan tåget... flyget går
Farväl fosterland, oh fjällhöga nord.
Hawaii Big Island, bastkjol och hula-hula here I come!
Annars är jag den mesta pillersmugglaren.Min ryggsäck innehåller följande i olika mängder: Paroxetin, Stesolid, Stilnoct, Xanor, Ipren, Mercilon, Arthrotec, Propavan och Tradolan. Beat that dude!
Min mamma råkade förresten ta min ena palestinasjal när jag pekade och ville att hon skulle ta soppåsen, med en viss förtänksamhet bar jag upp den igen. Herregud, jag har ju balsamspray i ryggsäcken och kroppen full av skrot, jag är så gott som terrorist redan!
Så. Ut i världen med mig. Och nej, jag glömmer inte Miauv. Inte här och inte där. Vi är sammanväxta, siamese twins at the wrist, men jag kan förstås inte lova att han inte rymmer och gömmer sig i en kokosnöt. Han vägrar ta av sig simglasögonen...
Nu kissa. Mycket viktigt. Och sen, Kent - 747, världens i särklass bästa ressällskap.
Skriv till mig, okej?
Hawaii Big Island, bastkjol och hula-hula here I come!
Annars är jag den mesta pillersmugglaren.Min ryggsäck innehåller följande i olika mängder: Paroxetin, Stesolid, Stilnoct, Xanor, Ipren, Mercilon, Arthrotec, Propavan och Tradolan. Beat that dude!
Min mamma råkade förresten ta min ena palestinasjal när jag pekade och ville att hon skulle ta soppåsen, med en viss förtänksamhet bar jag upp den igen. Herregud, jag har ju balsamspray i ryggsäcken och kroppen full av skrot, jag är så gott som terrorist redan!
Så. Ut i världen med mig. Och nej, jag glömmer inte Miauv. Inte här och inte där. Vi är sammanväxta, siamese twins at the wrist, men jag kan förstås inte lova att han inte rymmer och gömmer sig i en kokosnöt. Han vägrar ta av sig simglasögonen...
Nu kissa. Mycket viktigt. Och sen, Kent - 747, världens i särklass bästa ressällskap.
Skriv till mig, okej?
kalenderkalas
När jag var ett litet tallskott hemma i stora skogen hade vi inte sådär överdrivet med pengar. Det var släktens avlagda kläder och hemkokta kikärter. Oh vilken bedrövelse, varje december, när plånboken bara medgav inköp av ett styck julkalender till tre styck klåfingriga barn. (Jag har alltid tyckt att Radio- och TV-kalendern är hutlöst dyr.) Således fick de små paltarna turas om att öppna luckor.
Mina bröder försökte såklart lura mig:
-- "Men du Kristina, Anders och jag kan turas om att öppna TV-kalendern så får du öppna ALLA luckorna i radiokalendern ALLDELES SJÄLV!"
Bah! Glöm det! Radiokalendern är ju snortrist! Som om man skulle orka sitta där och lyssna. Ge mig bilder! Ge mig spänning och nedräkning! Ge mig tusentals luckor att pilla upp!
Jag stod i valet och kvalet på ICA sista november, skulle jag köpa en chokladkalender? Men de är ärligt talat också dödstrista. En kvalmig chokladbit liksom. Jag vill ha ett mysterium under luckan. En annan bild, inte en plastform med mjölkchoklad som växer i munnen och smakar damm.
Således julkalenderslös till den femte då en annan Ica skrev till mig för att konsultera min oerhörda Sara-Lidman-expertis. Fem minuter så var det klippt. En litteratur-nörds-julkalender! Ta mig herre!
Det har börjat spritta i mig av glädje över att vakna igen. Ni vet, rutscha ur sängen och öppna luckan. December går som en dans. Jag saknar inte ens kalenderljuset, som vi annars alltid glömde bort att tända eller lät brinna för länge så att tiden kom rent ur led. Här spurtar vi mot jul i lagom klurig takt, och jag har baske mig redan vunnit en tröja! Alltså kan jag tryggt länka in er till Kalendern.
Fröjden eder med bävan.
Mina bröder försökte såklart lura mig:
-- "Men du Kristina, Anders och jag kan turas om att öppna TV-kalendern så får du öppna ALLA luckorna i radiokalendern ALLDELES SJÄLV!"
Bah! Glöm det! Radiokalendern är ju snortrist! Som om man skulle orka sitta där och lyssna. Ge mig bilder! Ge mig spänning och nedräkning! Ge mig tusentals luckor att pilla upp!
Jag stod i valet och kvalet på ICA sista november, skulle jag köpa en chokladkalender? Men de är ärligt talat också dödstrista. En kvalmig chokladbit liksom. Jag vill ha ett mysterium under luckan. En annan bild, inte en plastform med mjölkchoklad som växer i munnen och smakar damm.
Således julkalenderslös till den femte då en annan Ica skrev till mig för att konsultera min oerhörda Sara-Lidman-expertis. Fem minuter så var det klippt. En litteratur-nörds-julkalender! Ta mig herre!
Det har börjat spritta i mig av glädje över att vakna igen. Ni vet, rutscha ur sängen och öppna luckan. December går som en dans. Jag saknar inte ens kalenderljuset, som vi annars alltid glömde bort att tända eller lät brinna för länge så att tiden kom rent ur led. Här spurtar vi mot jul i lagom klurig takt, och jag har baske mig redan vunnit en tröja! Alltså kan jag tryggt länka in er till Kalendern.
Fröjden eder med bävan.