vredens barn

Det har stillnat här. Vredens barn lever än, i allra högsta grad, men hon behöver samla ihop sig. Jag har så många projekt till hösten, och jag måste koncentrera dem, jag måste koncentrera mig.

Just nu skriver jag nästan bara fragment, men hela tiden, de rinner upp i huvudet, häromnatten med pannan mot en skuldra, idag på tåget, de brusar genom mig och det kanske inte är nödvändigt att de blir helheter,
än, inte riktigt än.

Vredens barn återkommer när det är dags för det. Men yavannië, Sistabarnet, slutar inte. Men jag gör som ronjami. Jag flyttar. Allting blir obsolet, och utspritt till slut.

Om ni vill läsa fragmenten, please proceed. Det är högt och lågt, givet och obegripligt, det är jag.

Egentligen ungefär som här, men nytt. Blankt (som doften av en ny anteckningsbok, de vita sidorna, den lilla lyckan och de storslagna fraserna man vill fylla den med).

Joföratt.... min magisteruppsats blev ju inte godkänd.







Den blev väl godkänd.



Idag är det prick sex år sedan jag tog studenten, om min kropp hade varit lite bättre synkroniserad med mitt huvud hade jag befunnit mig i Eskilstuna och firat hela badrunten med Ica som var med när det begav sig för sex år sen.. och som fyller tjugofem idag... och som TAR EXAMEN FÖR SJUTUSAN BÖVLAR. Men vafan, jag hade öroninflammation när jag tog studenten så det fattas ju bara att jag vore frisk idag.

En bibliotekarie, en textdesigner. Två schletna envetna älmhultskor som kärvat och stretat och skrattat och hattat och hå.

Man hinner tänka ganska mycket om man är krank en försommarseftermiddag. Man hinner skärskåda sig själv, varje veck, varje flisa. Varje förbannad liten söm som man skulle vilja göra om, göra rätt. Om man kunde få jämna ut, släta till, svepa med handen över alla dessa skrynklor och kråkfötter om...

Men ändå. Någon snirklig rörelse som skedde i utkanten av hur universum helt slumpmässigt rörde vid en fras som ropade på en lukt  krävde en känsla som (INSERT: helt valfritt orimliga mängder blomsterspråk) ur mitt innersta lockade fram en mycket, mycket gammal bitterljuv bekant; Never an absolution, det första spåret på soundtracket till filmen Titanic. Det där uttrycket som alltid har svävat över mig, den där evigheten som jag inte vet hur jag ska handskas med. Skit i det. Fine, jag har en hel garnison av gamla spöken som skallrar tänder i mina garderober, skranglar med järnkedjor och spelar kula med mina gamla mjölktänder. Fine, jag har ärr och knulor och skrot för fem livstider och tusen till, FINE, jag har varit harhjärtad och sjöbent och kobent och fölbent och och och jag har nästan dött, ja det är sant, det har hänt ibland att jag nästan har dött.



Nästan.




(Utrymme för att i några enkla kloka meningar försöka formulera känslan, av att vilja fokusera och lösa upp, se det, se mig, se snedtanden i leendet se kameran speglas i leendet som speglas i solglasögonen som leendet, leendet och vem sade att det måste vara undantaget? Det där är ju jag. Skrot-Majan, psykfallet, sistabarnet särbarnet underbarnet? Sure, om tre timmar kanske jag ligger uppklängd mot kaklet i min dusch och gråter en stund, men det där är jag.
Utifall att. Huruvida som tänkas vore att jag släntrar ner till ICA för att köpa mig lite snask och blir överkörd medelst tungt miljöfarligt fordon eftersom chaufförens systerdotters väninna just tog studenten och chauffören i telefon just blev ombedd att svänga höger för att lite diskret hämta upp chaufförens systerdotters väninnas buksvägerska som råkat få i sig lite för många påtårer ur bålskålen. Eller nåt.

Kom ihåg mig sådär.
Jag får aldrig förlåtelse, för jag behöver ingen förlåtelse.
Kom ihåg mig såhär. Det här är jag.

(Word Stina)

Följande är läget: Idag, det vill säga, IDAG, skall jag skriva klart hela mitt undersökningskapitel till uppsatsen, vilket innebär att jag inom de närmaste timmarna kommer producera x antal tabeller och diagram och bolla medelvärden och medianhoror och vidare till förbannelse. Dessutom måste jag fylla ut luckorna i mitt teorikapitel. Skulle jag mot all förmodan få tid och hjärnceller över efter det är det bara att fortsätta i samma anda och fylla ut mitt forskningskapitel.

Eftersom det bästa sättet att göra detta är att bara sätta tänderna i eländet och göra det tänker jag ignorera det i ytterligare minst en kvart, och göra den andra av Icas utmaningar/test/biografier med twist. Berätta om ditt liv utifrån de årtal som slutar på två och sju!

1977
Nope, nada ingenting. Inte ens skymten av ett stänk av en glimt i min faders öga, men min äldsta storebror var en rultig liten babyprost som, i enlighet med resten av släktens alla bebisar, var kusligt lik vår farbror Tore.

1982
Under sommaren skolades jag helt hänsynslöst in i bondeyrket, men jag tog det med ro eftersom jag låg tryggt inpackad i mammas mage och skyddad för solen av en snusnäsduk. I övrigt körde hon nämligen hö i bikini. I september var det någon lömsk läkare som bestämde sig för att dra ut mig, kejsarsnittsvägen, vilket gick sådär och gjorde mig så arg att jag i rent trots vägrade andas, men de ordnade det och jag blev snart en liten knubbis född precis på gränsen mellan två stjärntecken och i Hundens år.

1987
I februari någon gång fick jag min mor att sätta frukosten i halsen genom att helt glatt peka på ett ord i tidningen och säga:
-- Mamma, vet du vad det står där?
-- Näää (sagt med roat moderligt tålamod)
-- Överskott!
-- Okej, vem har lärt ungen läsa? Ut med språket! (Fritt improviserat för en tätare intrig, i en själbiografi är det ju trots allt standard att lägga till och dra ifrån lite som det passar)
Därifrån gick det bara utför. Jag åt mig genom husets bokhyllor som en liten och mycket hungrig termit och tilldrog mig förtjusning från min brors (och min blivande) lågstadielärare och förundran från någon stackars expedit i en leksaksaffär. Och min mors ohöljda stolthet.

1992
Jag upptäckte förtjusningen i att vara ett barn i uppsättningen av en amatöroperett (Halleluja oss varsamt led) och gick på mitt livs första begravning, eftersom min mormor dog i lungcancer i augusti. Det svåraste av alltihop var att se min morfar gråta. Jag minns också att mina tonåriga bröder, förmodligen besvärade av stormiga uttryck för känslor offentligt, inför begravningen helt orimligt sade till min mamma att inte böla för mycket, eller något i den stilen. Eftersom jag var ett barn och tyckte att det var något väldigt speciellt att fylla TIO tyckte jag dessutom att det var rasande sorgligt att min mormor aldrig fick uppleva min tioårsdag och eftersom jag inte riktigt begrep mig på det där med att sörja, fastän jag sörjde, beskrev jag henne för en klasskamrat som "vi fick alltid så gott fika hos henne". Nuförtiden har jag hemskt svårt att minnas min mormor ordentligt, förutom tre saker: Hon gjorde fantastiskt god tårta, vi åt vanligt salt på potatisen (hemma hade vi Herbamare gubevars) och en gång när jag var där och hade tråkigt hjälptes vi åt att leta efter en kortlek i det stora skåpet i vardagsrummet.

1997
Kära nån. Jag var tonåring och olyckligt kär i någon jag knappt kände och förfärligt ensam eftersom mina vänner faktiskt var rätt falska och... tonårsflickor, och jag spenderade hela träslöjden i åttan på att tillverka en kista som helt hänsynslöst skulle brinna upp inte långt senare. Dessutom gick jag på mitt första riktiga Balders och drack förmodligen något alkoholaktigt för första gången, även om det antagligen var väldigt väldigt lite.

2002
Jag blev sjukskriven en längre tid för första gången i mitt liv och var en emotionell katastrof. I februari träffade jag en helt magisk pojke som bra mycket senare skulle bli som en bror, men då lämnade han David Sandströms Om det inte händer nåt innan imorgon så kommer jag på mitt skrivbord som en pant som han aldrig skulle få tillbaka, och jag förlorade mig i nyckelharporna och fann vägen till det kanske största i mitt liv: Sara Lidman. Orden, världen föll på plats med ett klirr framför mig och jag började brinna på ett helt annat sätt. Mina flygarpojkar var de bästa vänner en flicka kunde ha, och till hösten lyckades jag operera ut en parasit som vuxit i mig och ätit av mig alldeles för länge och blev befriad, kanske för befriad. Och min stora kärlek, Jacopo Salandin, föddes i september och snärjde mig i november med sitt lilla, lilla finger.

2007
Detta är året då jag ska vinna. Ta examen, till exempel. Och om jag ska ta examen är det nog säkrast att jag avslutar den här prokrastineringen och tar mig an. Over and out.

Till och med ösregnet är bräddat med vår.
Men folk ljuger så förbannat, har ni tänkt på det?







då kommer Halta Lotta hem till dig
med rösten fylld av gråt
när hon säger vem i hela världen
kan man lita på?